Det känns som om jag är här just i rätt tid, jag känner hur förändringens vindar blåser äntligen kommit till detta vindstilla land. Någon som varit här länge så att de har hänt mer de senaste tre månaderna än de senaste tre åren och den allra viktigaste händelsen är kanske Julireformen. Den går bland annat ut på att folkets löner har tiofaldigats i ett slag samtidigt som alla priser också gått upp till det tiodubbla. Folkets won närmar sig alltså den konvertibla wonen, även om det fortfarande återstår minst en lika stor reform till. Dessutom har folk nu för första gången fått börja betala pengar för el och vatten. Det statliga distributionssystemet som tidigare gav folk allt vad de kunde tänkas behöva, vilket medförde att lönerna bara behövde vara lite extra fickpengar, håller nu på att avveckla sig själv. De sägs att det som tog tio år i Kina, har införts här över en natt.
Det verkar också som om trycket lättat vad gäller influenser utifrån. En kille från en tysk NGO har varit i Syd tidigare, bland annat eftersom han håller på med Taekwondo, och han hade med sig musik därifrån som han spelar i bilen när de är ute i fält. Koreanerna han är ute med låtsas som om de inte förstår vad som sjungs, en undrade om det var på ungerska, men de tycker om det och spelar det om och om igen.
Men trots att saker och ting lättas upp tar det, och måste det få ta, tid. Fortfarande blir vi med all säkerhet skuggade och avlyssnade (en gubbe brukar på skoj beställa kaffe genom att prata med blomvaserna på restauranger eftersom han menar att det ju finns mikrofoner överallt) Chaufförerna som jobbar för oss utlänningar är ofta mycket högt utbildade, oftast på universitetet för utländska språk. De låtsas som om de inte förstår, men de flesta har varit med om något tillfälle då man ha sett igenom deras spel. Om man berättar något skämt mellan sig i bilen kan man smygtitta på chauffören genom backspegeln och ibland kan man se hur svårt han har att hålla masken. Någon berättade att han på franska sagt att de skulle svänga till höger, men översättaren hade inte hunnit översätta det förrän chauffören redan hade svängt. Jag hade en liknande erfarenhet med chauffören från SDC som hämtar mig utanför ambassaden och lämnar mig hemma i samband med mina engelsklektioner. Men vad ska man göra, vi är ju i många situationer hänvisade till officiell bil med chaufför eftersom det ju inte finns några kollektiva färdmedel och i praktiken inga taxibilar.
Jag sitter just nu på svenska ambassaden och jobbar med att bygga upp en databas för pressklipp om DPRK, ganska intressant både eftersom jag lär mig att göra en databas vilket jag aldrig gjort förr och eftersom jag lär mig om landet när jag ska läsa alla artiklar för att klassificera dem. Klockan fyra blir jag hämtad av ovan nämnda chaufför för att åka till SDC, den schweiziska statliga biståndsorganisationen, som ligger strax utanför diplomatområdet. Jag hade lektion med fyra koreaner igår och det var ganska tufft. De är högutbildade politikertyper som jobbar på SCD och på GAA, en tysk NGO som finns i samma hus, och är säkert mycket duktigare än mig när det gäller grammatik och sånt. Men de behöver träna konversation, vilket är svårt att få dem att förstå. En av dem är liasion officer (utsänd från jordbruks- eller utbildningsdepartementet att jobba som tolk på utländska organisationer) och han har mig under hård koll.
Idag skulle jag ha kört upp för mitt koreanska körkort, men tolken här på ambassaden hade inte tid att ta med mig dit idag och det är kanske tur eftersom jag inte pluggat vägmärkena eller trafikpolissignalerna. Sedan någon vecka tillbaka är det lite klurigt att köra i korsningar eftersom trafikpoliserna (alltid kvinnliga förutom i rondeller där de alltid är manliga) har någon slags sommarledighet. Det innebär att de är på plats, men inte mitt i korsningen utan i skuggan vid sidan om. Jag tror att de ska rapportera om det sker någon olycka eller nåt annars sitter de mest och tar det lugnt. Istället har man satt igång trafikljusen men eftersom det är så ovant kör alla bara rakt in i korsningarna och tutar allt vad de kan.
I måndags var jag och besökte kommittén för filmfestivalen. Lämnade in kompletterande material och anmälde Helena. De har fått nittio anmälda filmer och delegationer från 30 länder så det är ju inte så dåligt. Men de undrade om det finns någon mer inom filmindustrin i Sverige som vill komma med och känner ni någon kan ni ju säga till. Det är ju verkligen en cool chans. De tyckte också att vi skulle börja samarbeta, vilket ju alltid är intressant.
På kvällen gick jag på taekwondo igen och det är verkligen kul, vi har en lärare som skrattar konstant med mig och Naomi när vi försöker oss på alla omöjliga sparkar i alla olika riktningar. Killarna verkar fixa det mycket bättre, de kanske har det våldsamma i blodet. I lördags var det nationaldag, men vi såg inget särskilt i stan. Badhuset var stängt för oss, förmodligen eftersom det var högre prioritet på att folk tvättade sig. I söndags skulle hela taekwondogruppen (självklart bara utlänningar) ha åkt med vår lärare och hans familj på picknick, men av något skäl blev han tvungen att ställa in det så istället åkte vi till den konstgjorda sjön själva. Spelade volleyboll med några iranier, välte varandras båtar för att jaga det enda paret åror och grillade, hade med oss alldeles för mycket mat även om vi gett till läraren innan vi åkte så det fick badvakten och hans familj. Det var verkligen fint väder och på vägen hem såg jag fullt med koreaner som badade i floden. Sist vi var där hade det varit helt uttorkat, men nu fanns det ganska mycket vatten eftersom det har regnat ganska mycket på senaste tiden. Det blir nog en god skörd i år.
onsdag 31 juli 2002
måndag 22 juli 2002
Ketchupeffekten
Jag förstår inte hur jag lyckas att alltid få allt att hända på en gång just som jag börjar tycka att livet snurrar på för sakta. Inte hade jag mer än kommit hem från Kina förrän jobberbjudanden började hagla över mig. Började lite smått att tacka ja till att undervisa i engelska två timmar per dag för de lokalanställda på Schweiziska SDC. Sen när jag blev erbjuden en fyrstegsanställning på svenska ambassaden, kändes det som om alla bitar fallit på plats.
Steg ett var att bidra med mig själv samt en eller två filmer jag gjort på en internationell filmfestival som den koreanska staten ordnar för att stärka samarbetet mellan de allierade länderna, vilket Sverige räknas som tillsammans med Libyen, Palestina, Irak och andra ”icke-imperialister”. Filmfestivalen går av stapeln i början av september och jag hoppas att jag ska hinna få hit filmerna i god tid innan dess eftersom de ska simultantolkas. Steg två skulle vara att vikariera som förstesekreterare på ambassaden under en dryg månad i väntan på att efterträdaren till Birgitta kommer. Men i första hand skulle jag inte göra vanliga saker utan sätta upp en databas över nyhetsklipp rörande Korea som olika organisationer här skickar runt. Det är en bra möjlighet att läsa in mig på vad som händer här eftersom det ju inte finns några direkta tidningar eller nyhetssändningar man kan följa. Steg tre skulle vara att få en praktikplats på ambassaden och då göra en undersökning om Sveriges biståndsinsatser här som också kunde gälla som D-uppsats. Steg fyra skulle vara att få jobb som tredjeperson på ambassaden.
Sedan en vecka tillbaka går jag bara och väntar på att jag ska få bekräftat att jag kan börja steg två och under tiden har jag börjat fundera över hur gärna jag vill gå igenom de andra stegen. Fler och fler andra möjligheter börjar skönjas. Idag var jag på en anställningsinterju för Cesvi, en italiensk NGO för ett jobb som projektledare för ett projekt som ska leverera vinterkläder, skor och filtar till barn på lekskolor och dagis ute på landsbygden. Det skulle innebära en väldigt massa fältarbete vilket låter helt perfekt här med vår begränsade rörlighet. Rekryteringen sker från Italien så det kommer ta en à två veckor innan jag får besked. Idag fick jag också reda på att jag får ett jobb på UNDP med att skriva en rapport om FNs totala insatser i landet om jag vill ha det. Concern, en annan NGO undrar fortfarande om jag vill ha kontorsarbete hos dem. Det känns som om det plötsligt blev lite för mycket.
Hur som helst känner jag mig utvilad efter veckorna i Kina och beredd att ta tag i nya utmaningar. Vi börjar också få ett välfyllt hem så det bidrar till att jag känner mig alltmer bofast. I Beijing köpte jag gardiner och mattor samt bordsben till ett trasigt soffbord som nu förvandlats till skriv- och matbord. Vi åkte också till Ikea och köpte lingonsylt och diskborstar. Men den stora investeringen var en DVD-spelare. Filmerna köper man på gatan för under tio kronor styck, så det går att samla på sig en ganska stor filmsamling. Det är synnerligen roligt eftersom det finns en stor mängd ”smala”, europeiska filmer. Annat man köper med sig från Kina är mat som inte går att få tag på här så den senaste veckan har vi frossat i färsk frukt, grönsaker, ost och muesli.
Söndag för en vecka sen åkte vi till gränsen mot Syd och den demilitariserade zonen där. Det är den mest bevakade gränsen i världen och soldaterna från Nord och Syd står bara någon meter ifrån varandra. Det var verkligen spännande att se.
Förra veckan hade som tema bjudningar. Vi började med att äta pizza hemma hos några kompisar, och höjde sedan ambitionsnivån via en lite informell middag med filmvisning hos svenska ambassadören, vidare till en officiell mottagning med buffé för olika EU-projekt och så till en maximalt formell middag hos pakistanske ambassadören. Den middagen var ganska intressant eftersom under välkomstdrinken hölls kvinnor och män separat (bortsett från den tyska ambassadören samt en av cheferna som är kvinnor och som blev en slags ”hedersmän”) och även om vi åt i samma rum var det vid skilda bord. Det var också kul att höra de tungvrickande hövliga talen där de alla tilltalade varandra ers excellens.
I söndags var jag äntligen och såg Ariranguppvisningarna som nu går in i sin slutfas. Det var lika fantastiskt som jag hade förväntat mig och det var verkligen värt 50 dollar (tredje klass som uppgraderades till andra klass eftersom jag gick med diplomatfolk)
Igår började jag på taekwondo, vilket var väldigt kul. Ett par av killarna har hållt på ett tag och de tränar två-tre gånger i veckan och nu har jag och två andra tjejer också börjat. Inte främst för de stridande momenten utan mest för att träna smidighet är det väldigt kul. Nu har jag träningsvärk, men har lovat att komma igen imorgon. Vi tränar i en av de stora sportarenor som byggdes i samband med att man hoppades kunna ha OS här 1988. Det är en ståtlig byggnad, men det finns ingen el så det blir ganska mörkt efter ett tag (och säkert ganska kallt på vintern)
Steg ett var att bidra med mig själv samt en eller två filmer jag gjort på en internationell filmfestival som den koreanska staten ordnar för att stärka samarbetet mellan de allierade länderna, vilket Sverige räknas som tillsammans med Libyen, Palestina, Irak och andra ”icke-imperialister”. Filmfestivalen går av stapeln i början av september och jag hoppas att jag ska hinna få hit filmerna i god tid innan dess eftersom de ska simultantolkas. Steg två skulle vara att vikariera som förstesekreterare på ambassaden under en dryg månad i väntan på att efterträdaren till Birgitta kommer. Men i första hand skulle jag inte göra vanliga saker utan sätta upp en databas över nyhetsklipp rörande Korea som olika organisationer här skickar runt. Det är en bra möjlighet att läsa in mig på vad som händer här eftersom det ju inte finns några direkta tidningar eller nyhetssändningar man kan följa. Steg tre skulle vara att få en praktikplats på ambassaden och då göra en undersökning om Sveriges biståndsinsatser här som också kunde gälla som D-uppsats. Steg fyra skulle vara att få jobb som tredjeperson på ambassaden.
Sedan en vecka tillbaka går jag bara och väntar på att jag ska få bekräftat att jag kan börja steg två och under tiden har jag börjat fundera över hur gärna jag vill gå igenom de andra stegen. Fler och fler andra möjligheter börjar skönjas. Idag var jag på en anställningsinterju för Cesvi, en italiensk NGO för ett jobb som projektledare för ett projekt som ska leverera vinterkläder, skor och filtar till barn på lekskolor och dagis ute på landsbygden. Det skulle innebära en väldigt massa fältarbete vilket låter helt perfekt här med vår begränsade rörlighet. Rekryteringen sker från Italien så det kommer ta en à två veckor innan jag får besked. Idag fick jag också reda på att jag får ett jobb på UNDP med att skriva en rapport om FNs totala insatser i landet om jag vill ha det. Concern, en annan NGO undrar fortfarande om jag vill ha kontorsarbete hos dem. Det känns som om det plötsligt blev lite för mycket.
Hur som helst känner jag mig utvilad efter veckorna i Kina och beredd att ta tag i nya utmaningar. Vi börjar också få ett välfyllt hem så det bidrar till att jag känner mig alltmer bofast. I Beijing köpte jag gardiner och mattor samt bordsben till ett trasigt soffbord som nu förvandlats till skriv- och matbord. Vi åkte också till Ikea och köpte lingonsylt och diskborstar. Men den stora investeringen var en DVD-spelare. Filmerna köper man på gatan för under tio kronor styck, så det går att samla på sig en ganska stor filmsamling. Det är synnerligen roligt eftersom det finns en stor mängd ”smala”, europeiska filmer. Annat man köper med sig från Kina är mat som inte går att få tag på här så den senaste veckan har vi frossat i färsk frukt, grönsaker, ost och muesli.
Söndag för en vecka sen åkte vi till gränsen mot Syd och den demilitariserade zonen där. Det är den mest bevakade gränsen i världen och soldaterna från Nord och Syd står bara någon meter ifrån varandra. Det var verkligen spännande att se.
Förra veckan hade som tema bjudningar. Vi började med att äta pizza hemma hos några kompisar, och höjde sedan ambitionsnivån via en lite informell middag med filmvisning hos svenska ambassadören, vidare till en officiell mottagning med buffé för olika EU-projekt och så till en maximalt formell middag hos pakistanske ambassadören. Den middagen var ganska intressant eftersom under välkomstdrinken hölls kvinnor och män separat (bortsett från den tyska ambassadören samt en av cheferna som är kvinnor och som blev en slags ”hedersmän”) och även om vi åt i samma rum var det vid skilda bord. Det var också kul att höra de tungvrickande hövliga talen där de alla tilltalade varandra ers excellens.
I söndags var jag äntligen och såg Ariranguppvisningarna som nu går in i sin slutfas. Det var lika fantastiskt som jag hade förväntat mig och det var verkligen värt 50 dollar (tredje klass som uppgraderades till andra klass eftersom jag gick med diplomatfolk)
Igår började jag på taekwondo, vilket var väldigt kul. Ett par av killarna har hållt på ett tag och de tränar två-tre gånger i veckan och nu har jag och två andra tjejer också börjat. Inte främst för de stridande momenten utan mest för att träna smidighet är det väldigt kul. Nu har jag träningsvärk, men har lovat att komma igen imorgon. Vi tränar i en av de stora sportarenor som byggdes i samband med att man hoppades kunna ha OS här 1988. Det är en ståtlig byggnad, men det finns ingen el så det blir ganska mörkt efter ett tag (och säkert ganska kallt på vintern)
tisdag 16 juli 2002
Första semestern i Kina
Hej igen. Nu är jag tillbaka hemma i Pyongyang igen efter en 2 1/2 vecka lång semester i Kina. Det blev inte så mycket mailande från Kina som jag hade trott eftersom i Beijing, där jag hade mest tid för sånt hade alla internetcaféer stängt ned efter att en bomb exploderat i en av dem för ett par veckor sedan. Det enda som gick att få tag på var på några lyxhotell där det kostade fyra kronor per minut. Men i alla andra städer vi kom till, även om de var små med kinesiska mått mätt (allt under en miljon invånare räknas som mindre städer eller byar), fanns det internetcaféer i varenda gathörn för fyra kronor per timme.
På morgonen den dagen jag skulle åka blev jag hämtad av vår chaufför och skjutsad till tågstationen. Han följde med mig in och såg till att jag kom på tåget ordentligt. Det var en häftig tågresa och vi kunde se Korea flyta fram utanför fönstret. Träffade två svenska turister, några tyskar som installerat en bakugn åt en tysk biståndsorganisation samt en ambassadörsfamilj från Libyen. Man kan åka tåg hela vägen till Beijing, vilket tar ett dygn, men jag hoppade av i Dandong (som är första staden på andra sidan gränsen till Kina) på kvällen. Tittade på alla nyfikna människor som var där för att hoppas få se något av Nordkorea och jag kunde säga till dem att det inte var så mycket att se, mer att uppleva. Efter någon dag åkte jag buss till Dalian som ligger vid kusten och som är en underbart vacker och mysig stad. Under den åtta timmar långa bussresan kom jag att prata med Yuling, en kinesisk tjej i min ålder som jobbar som engelsklärare på ett universitet i Dalian. Hängde sen med henne och hennes pojkvän en del de närmaste dagarna. Bland annat bodde jag delvis hos dem och så körde en av hennes vänner runt oss i omgivningarna. Det var ett kul sätt att uppleva Kina på. Tog så nattbåten till Tianjin och sen vidare till Beijing där jag träffade Olof som kommit med flyget. Tillsammans åkte vi till Inre Mongoliet som är den delen av Mongoliet som är typ ockuperat av Kina. En stor del av vår vecka där gick åt till att resa långa avstånd med tåg och buss tvärs över gräslandet där det knappt finns några vägar, ett hänförande vackert landskap. Men vi hann också besöka två buddisttempel som var vackrare än något jag sett i Indien. Och så sov vi i jurta (mongoliska tält) samt red över vidderna. Stället vi red på låg bara någon mil från det “riktiga” Mongoliet och till skillnad från 45 grader varmt och extremt fuktigt i Beijing så var det här uppfriskande svalt och jag hade gärna haft på mig en stickad tröja. Vi red genom stora flockar med halvvilda hästar och galopperade över gröna kullar. Tränade för fullt inför den långa ritten hem till Europa, bland annat genom att rida en galen häst som trodde att det var rodeo samt genom att gå omkull med en annan och få snygga blåmärken över hela benen.
Hade otur på vägen hem i lördags eftersom det var en tyfon här i Korea och vi därför fick omdirigeras till en flygplats i norra Kina där vi blev sittande i ett litet rum utan något att äta eller dricka från morgon till kväll. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag hade det bra och kul i Kina och att det är ett lätt och trevligt land att resa i, blev överraskad hur mycket kinesiska jag kommer ihåg så här sju år efter att jag läste det, men det är långt kvar innan jag kan ha några mer ingående samtal.
Nu är det slut på slödagarna och det är dags att börja jobba. Sista dagen innan jag åkte till Kina var jag på SDC, typ Schweiziska Sida och det bestämdes att jag skulle börja jobba där som engelsklärare för den koreanska personalen två timmar om dagen. Skulle ha börjat igår, men det blev uppskjutet två veckor på grund av att de startat ett nytt projekt. Det är ganska skönt för då hinner jag förbereda mig lite. Nu i eftermiddag ska jag träffa den svenska ambassadören Paul och hoppas kunna diskutera lite arbetsuppgifter på ambassaden.
Annars har det hänt en hel del när jag varit borta, folk har åkt och kommit och jag börjar känna mig som en som varit här länge. En som åkt lite oförberett är en fransk-italiensk tjej som var chef för en av de NGOer som jag kanske skulle få ett deltidsarbete hos. Jag har umgåtts en del med henne och reagerat på att hon är ganska hård och rättfram. Förmodligen var det den attityden som fick dem att anse henne för obekväm här. Hennes organisation valde att avskeda henne med omedelbar verkan för att kunna ha kvar sin verksamhet här och hon fick bara ett par dagar på sig att packa. Så kan det gå om man ifrågasätter för mycket.
Nu är målarna som varit här för att måla om balkongen klara så nu ska jag gå.
På morgonen den dagen jag skulle åka blev jag hämtad av vår chaufför och skjutsad till tågstationen. Han följde med mig in och såg till att jag kom på tåget ordentligt. Det var en häftig tågresa och vi kunde se Korea flyta fram utanför fönstret. Träffade två svenska turister, några tyskar som installerat en bakugn åt en tysk biståndsorganisation samt en ambassadörsfamilj från Libyen. Man kan åka tåg hela vägen till Beijing, vilket tar ett dygn, men jag hoppade av i Dandong (som är första staden på andra sidan gränsen till Kina) på kvällen. Tittade på alla nyfikna människor som var där för att hoppas få se något av Nordkorea och jag kunde säga till dem att det inte var så mycket att se, mer att uppleva. Efter någon dag åkte jag buss till Dalian som ligger vid kusten och som är en underbart vacker och mysig stad. Under den åtta timmar långa bussresan kom jag att prata med Yuling, en kinesisk tjej i min ålder som jobbar som engelsklärare på ett universitet i Dalian. Hängde sen med henne och hennes pojkvän en del de närmaste dagarna. Bland annat bodde jag delvis hos dem och så körde en av hennes vänner runt oss i omgivningarna. Det var ett kul sätt att uppleva Kina på. Tog så nattbåten till Tianjin och sen vidare till Beijing där jag träffade Olof som kommit med flyget. Tillsammans åkte vi till Inre Mongoliet som är den delen av Mongoliet som är typ ockuperat av Kina. En stor del av vår vecka där gick åt till att resa långa avstånd med tåg och buss tvärs över gräslandet där det knappt finns några vägar, ett hänförande vackert landskap. Men vi hann också besöka två buddisttempel som var vackrare än något jag sett i Indien. Och så sov vi i jurta (mongoliska tält) samt red över vidderna. Stället vi red på låg bara någon mil från det “riktiga” Mongoliet och till skillnad från 45 grader varmt och extremt fuktigt i Beijing så var det här uppfriskande svalt och jag hade gärna haft på mig en stickad tröja. Vi red genom stora flockar med halvvilda hästar och galopperade över gröna kullar. Tränade för fullt inför den långa ritten hem till Europa, bland annat genom att rida en galen häst som trodde att det var rodeo samt genom att gå omkull med en annan och få snygga blåmärken över hela benen.
Hade otur på vägen hem i lördags eftersom det var en tyfon här i Korea och vi därför fick omdirigeras till en flygplats i norra Kina där vi blev sittande i ett litet rum utan något att äta eller dricka från morgon till kväll. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag hade det bra och kul i Kina och att det är ett lätt och trevligt land att resa i, blev överraskad hur mycket kinesiska jag kommer ihåg så här sju år efter att jag läste det, men det är långt kvar innan jag kan ha några mer ingående samtal.
Nu är det slut på slödagarna och det är dags att börja jobba. Sista dagen innan jag åkte till Kina var jag på SDC, typ Schweiziska Sida och det bestämdes att jag skulle börja jobba där som engelsklärare för den koreanska personalen två timmar om dagen. Skulle ha börjat igår, men det blev uppskjutet två veckor på grund av att de startat ett nytt projekt. Det är ganska skönt för då hinner jag förbereda mig lite. Nu i eftermiddag ska jag träffa den svenska ambassadören Paul och hoppas kunna diskutera lite arbetsuppgifter på ambassaden.
Annars har det hänt en hel del när jag varit borta, folk har åkt och kommit och jag börjar känna mig som en som varit här länge. En som åkt lite oförberett är en fransk-italiensk tjej som var chef för en av de NGOer som jag kanske skulle få ett deltidsarbete hos. Jag har umgåtts en del med henne och reagerat på att hon är ganska hård och rättfram. Förmodligen var det den attityden som fick dem att anse henne för obekväm här. Hennes organisation valde att avskeda henne med omedelbar verkan för att kunna ha kvar sin verksamhet här och hon fick bara ett par dagar på sig att packa. Så kan det gå om man ifrågasätter för mycket.
Nu är målarna som varit här för att måla om balkongen klara så nu ska jag gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)