Sommaren som var varm och fuktig börjar övergå i en behagligare höst, som liksom våren mer påminner om en svensk normal sommar. Jobbar på Svenska ambassaden med att sammanställa nyheter om DPR Korea och klassificera dem i en databas. Jag läser alltså igenom det mesta som skrivits härifrån och från resten av världen det senaste året vilket ger en bra inblick i vad som händer här. Förutom detta heltidsjobb, har jag också engelsklektioner 1,5 timmer per dag för de lokalanställda på en schweizisk och en tysk biståndsorganisation här. Vi tränar konversation så förutom att vi inte kan prata politik eller “västpropaganda” så ger det ett jättebra tillfälle att få prata med koreaner vilket man annars inte får. De är visserligen rädda att avslöja något de inte får, men natur och miljö i alla dess former har jag kommit på är ett bra ämne att prata om. Jag får också veta en del om koreansk kultur.
Om knappt två veckor ska jag delta på en internationell filmfestival här med två av mina filmer och min kompis Helena kommer hit. Jag har blivit utsedd till Head of Delegation, vilket jag tror är bra eftersom jag då hoppas jag kunna komma och hämta henne från hotellet med vår bil ibland. Erick från Tanzania berättade dock en skräckhistoria över hur hans vän blev placerad på ett hotell som han inte fick veta vilket och de vägrade berätta var han fanns och det var inte tal om att få ses på hea tiden han var på besök.
Festivalen håller på i tio dagar och det är nittio filmer från hela världen som ska visas, varvat med besök på landets filmstudio och annat spännande. Sen ska jag förhoppningsvis ha typ en vecka ledigt i Kina, innan jag sätter igång att jobba för en italiensk NGO, Cesvi, där jag nog ska ha hand om olika projekt som har med barn att göra. Förutom detta vill jag någon gång klämma in den filmen jag blivit erbjuden att göra åt FN om deras arbete här, samt en serie bildspel åt Schweiziska biståndsorganisationen. Så det rullar på och jag som hade en tanke på att åka hem när vintern blir som värst här, har så mycket på gång att jag kan stanna i åratal (åtminstone fram till i vår stannar jag som det ser ut nu.
torsdag 22 augusti 2002
torsdag 15 augusti 2002
Vita elefanternas land
Jaha så var det dags för ännu en rapport från de vita elefanternas land. det blir inte lika ofta nu när jag har ett och ett halvt heltidsjobb att ägna dagarna åt, men något ska ni väl få veta...
Sen sist har jag alltså fortsatt att jobba på ambassaden med en databas för nyhetsklipp, vilket ger mig en ganska unik överblick över vad som händer i landet, samt undervisa i engelska för lokalanställda koreaner, vilket ger mig ett ganska unikt tillfälle att prata fritt med lokalbefolkningen. Jag har det med andra ord ganska bra. Det som saknas nu är att få åka ut i landet och jag väntar på svar från en italiensk NGO om ett jobb som ska låta mig göra det. Även erbjudanden om att göra filmer och bildspel, skulle ge mig mer eller mindre såna tillfällen.
Förra helgen skulle vi åka till Nampo för att äta på restaurangen i hamnen tillsammans med några vänner, bla Nomin, en mongolisk tjej som pluggar medicin och koreanska här. Efter lunchen åkte vi till stranden ett par mil därifrån, men de ville ta 10 dollar per person för inträde (det varierar från gratis och uppåt beroende på vilket humör vakten är på och hur fin bil man har och den här gången kom vi i en ny, fin Landcruiser) så vi drog vidare på andra äventyr. Nomin hade sett en skylt det stod “Sjö” på så vi åkte för att leta upp den. Efter en lång färd på små slingriga vägar mellan risfält och skogar, kom vi till en liten stad som HETTE “sjö”. Nomin frågade en gammal kvinna om det fanns någon sjö i närheten eller något annat “boulgogi”-ställe (plats lämplig för att grilla, vilket är koreanernas favoritsysselsättning) och hon visade oss upp för ett berg. Åkte förbi något som verkade vara källan där mineralvattnet vi dricker kommer ifrån innan vi kom till en vägspärr vaktad av militär. Fick vända om, men vi tyckte nog alla att det varit väl värt försöket.
Mellan utflykterna på helgerna blir det ofta mycket innesittande i veckan eftersom när jag kommer hem från jobb nummer två är det bara någon timme kvar innan det blir mörkt, så antingen går man till puben och tar en öl, åker till takwondohallen och tränar eller tittar på en DVD-film hemma eller hos någon annan. Filmerna kostar bara typ tio spänn i Kina, och eftersom folk åker dit ganska ofta, så finns det sammanlagt en enormt stor samling filmer. Men ingen kommer i närheten av den svenske ambassadören som har tusentals (men så har han också samlat i många år) och dessutom en egen storbildsskärm i residenset.
Trots att sommaren börjar rinna mot sitt slut, är kvällarna fortfarande perfekta för poolpartyn. Var med på två nu i helgen och som vanligt var det någon som blev islängd, dock inte jag. Den här helgen fick jag också de två filmerna jag ska ha med på filmfestivalen i början av september och ägnade lite tid åt att skriva dialoglista på engelska så att koreanerna kan översätta den och hinna träna eftersom de ska simultantolka. Jag träffade sen filmkommittéen igår och hade en officiellt överlämnande, eftersom Paul var med var det ännu mer formellt än förra gången, men jag pratade på ändå och ställde frågor innan de fick stopp på mig och kunde överlämna en elegant lackmålning som tack för de filmer Paul lämnat till dem.
Annars handlar det mesta som händer nu om konsekvenser efter Julireformen jag berättade om senast. Den är nog det största som hänt landet sedan femtiotalet och skulle kunna innebära en större öppning än vad Kina någonsin gjort, om nu allt går i rätt riktning. En av konsekvenserna är att den lokala valutan “won” nu har fått en och inte två växelkurser. Istället för att som innan har en konvertibel won som gick två på en dollar och en “brun” won som på svarta marknaden gick 200 på en dollar, så har man nu bara en och den officiella kursen är 150 till en dollar.
I helgen var vi i en affär där vi hört att de skulle sälja grovt bröd. Hittade inte vad vi sökte, men hittade pastöriserad mjölk i en affär bredvid. När vi skulle betala så fick vi först gå till en växelkassa där vi fick rätt summa i “bruna” won, som vi sedan betalade med i betalkassan så att vi fick ett kvitto vi kunde hämta varorna med. Att få hålla de bruna wonen de tiotal meterna var en häftig känsla och jag lyckades trixa till mig att jag gick därifrån med lite won på fickan. Man skulle nu kunna tro att folk i gemen skulle kunna gå in i den här affären med sina bruna won och handla importerade varor.
Men bara en halvtimme senare när vi hade provsmakat mjölken och ville köpa mer, insåg jag att så inte är fallet. Växlade till mig mer bruna won som tillsammans med det jag sparat från ögonblicket tidigare, blev exakt rätt summa för att köpa tre mjölkflaskor. Men de ville inte låta mig handla eftersom jag inte betalat allt i dollar. Men eftersom växelkassan är i ett annat rum, kunde de egentligen inte veta hur mycket dollar jag växlat, men de var väl rädda att göra fel eftersom ingen vet vad de nya reformerna egentligen innebär. Dollarshoper är fortfarande dollarshoper oavsett om vi några meter får hålla bruna won. Vi får bara ha dollar och vanligt folk får bara ha bruna won, det är bara de cirka tusen personer som hör till eliten som får göra som de vill, handla både i dollarshoper och på lokala marknader.
Hörde häromdagen om en korean anställd på en av NGOerna här som hade begärt lönesänkning. De nya växelkurserna innebär att organisationerna betalar högre löner, men eftersom alla är statsanställda går de pengarna till staten som sedan betalar ut löner. Den här smarta personen hade räknat ut att staten vann men han förlorade på en lönehöjning.
Förra onsdagen skulle jag köra upp för att få ett koreanskt körkort. Jag hade redan fått det uppskjutet en vecka eftersom ambassadens översättare inte hade tid, men nu accepterade jag inte någon mer uppskjutning så eftersom den svenska ambassadens chaufför med bil lånats ut till en officiell resa som västambassaderna gjorde tillsammans, lyckades vi få låna den tyska ambassadens chaufför och min egen bil. Hade otur och fick högsta chefen för hela trafikmyndigheten att ha hand om mitt teoretiska test. Detta i ett land där kvinnor egentligen varken får köra bil eller cykla. Jag fick en kuggfråga ett tecken trafikkvinnorna (för nästan alla trafikpoliser är kvinnor så att chaufförerna ska ha något fint att titta på) gör extremt sällan (ingen jag frågat efteråt har vetat svaret). Kunde inte svaret och blev kuggad utan att få en andra fråga. Men vår översättare, Pak, som är en hejare på att snacka sig ur olika situationer satte igång att prata om Sveriges diplomatiska betydelse här i landet och det slutade med att jag fick göra det praktiska provet som jag klarade galant samt att ambassadören Paul inte ens behövde göra något test alls.
Pak lyckades också få mitt körkort klart på bara en vecka (annars tar det minst två eller tre) efter testet så igår körde ambassadens chaufför mig och Pak till trafikmyndigheten där jag fick hämta ut mitt körkort, till min stora lycka hade jag lyckats att få kategori fyra (indikation på hur bra chaufför man är som ligger till grund för hur hög lön man kan få som chaufför, går från ett till fem där fem är sämst, men utlänningar i princip inte kan få bättre än fyra).
På vägen åkte vi också till telekommunikationscentralen och betalade för att få telefon installerad. I fem månader har vi väntat, men nu tog Pak tag i det och han bad om ursäkt att vi kanske inte kunde få den förrän efter en vecka. Det är extremt dyrt, 5500 kronor initialt och sen typ 400 i månaden, men det är eftersom DPR Korea inte är med i nån sån där internationell telefonöverenskommelse. Man kan visserligen ha en lokal telefonlinje också vilket “bara” kostar 1000 kronor, vi hade tänkt ha det eftersom det ändå är för dyrt att ringa internationellt, typ 80 kronor per minut, men upptäckte att då kan man inte ringa till andra som har internationella linjer, vilket alla våra vänner har, så då hade det ju varit lite onödigt.
Sen sist har jag alltså fortsatt att jobba på ambassaden med en databas för nyhetsklipp, vilket ger mig en ganska unik överblick över vad som händer i landet, samt undervisa i engelska för lokalanställda koreaner, vilket ger mig ett ganska unikt tillfälle att prata fritt med lokalbefolkningen. Jag har det med andra ord ganska bra. Det som saknas nu är att få åka ut i landet och jag väntar på svar från en italiensk NGO om ett jobb som ska låta mig göra det. Även erbjudanden om att göra filmer och bildspel, skulle ge mig mer eller mindre såna tillfällen.
Förra helgen skulle vi åka till Nampo för att äta på restaurangen i hamnen tillsammans med några vänner, bla Nomin, en mongolisk tjej som pluggar medicin och koreanska här. Efter lunchen åkte vi till stranden ett par mil därifrån, men de ville ta 10 dollar per person för inträde (det varierar från gratis och uppåt beroende på vilket humör vakten är på och hur fin bil man har och den här gången kom vi i en ny, fin Landcruiser) så vi drog vidare på andra äventyr. Nomin hade sett en skylt det stod “Sjö” på så vi åkte för att leta upp den. Efter en lång färd på små slingriga vägar mellan risfält och skogar, kom vi till en liten stad som HETTE “sjö”. Nomin frågade en gammal kvinna om det fanns någon sjö i närheten eller något annat “boulgogi”-ställe (plats lämplig för att grilla, vilket är koreanernas favoritsysselsättning) och hon visade oss upp för ett berg. Åkte förbi något som verkade vara källan där mineralvattnet vi dricker kommer ifrån innan vi kom till en vägspärr vaktad av militär. Fick vända om, men vi tyckte nog alla att det varit väl värt försöket.
Mellan utflykterna på helgerna blir det ofta mycket innesittande i veckan eftersom när jag kommer hem från jobb nummer två är det bara någon timme kvar innan det blir mörkt, så antingen går man till puben och tar en öl, åker till takwondohallen och tränar eller tittar på en DVD-film hemma eller hos någon annan. Filmerna kostar bara typ tio spänn i Kina, och eftersom folk åker dit ganska ofta, så finns det sammanlagt en enormt stor samling filmer. Men ingen kommer i närheten av den svenske ambassadören som har tusentals (men så har han också samlat i många år) och dessutom en egen storbildsskärm i residenset.
Trots att sommaren börjar rinna mot sitt slut, är kvällarna fortfarande perfekta för poolpartyn. Var med på två nu i helgen och som vanligt var det någon som blev islängd, dock inte jag. Den här helgen fick jag också de två filmerna jag ska ha med på filmfestivalen i början av september och ägnade lite tid åt att skriva dialoglista på engelska så att koreanerna kan översätta den och hinna träna eftersom de ska simultantolka. Jag träffade sen filmkommittéen igår och hade en officiellt överlämnande, eftersom Paul var med var det ännu mer formellt än förra gången, men jag pratade på ändå och ställde frågor innan de fick stopp på mig och kunde överlämna en elegant lackmålning som tack för de filmer Paul lämnat till dem.
Annars handlar det mesta som händer nu om konsekvenser efter Julireformen jag berättade om senast. Den är nog det största som hänt landet sedan femtiotalet och skulle kunna innebära en större öppning än vad Kina någonsin gjort, om nu allt går i rätt riktning. En av konsekvenserna är att den lokala valutan “won” nu har fått en och inte två växelkurser. Istället för att som innan har en konvertibel won som gick två på en dollar och en “brun” won som på svarta marknaden gick 200 på en dollar, så har man nu bara en och den officiella kursen är 150 till en dollar.
I helgen var vi i en affär där vi hört att de skulle sälja grovt bröd. Hittade inte vad vi sökte, men hittade pastöriserad mjölk i en affär bredvid. När vi skulle betala så fick vi först gå till en växelkassa där vi fick rätt summa i “bruna” won, som vi sedan betalade med i betalkassan så att vi fick ett kvitto vi kunde hämta varorna med. Att få hålla de bruna wonen de tiotal meterna var en häftig känsla och jag lyckades trixa till mig att jag gick därifrån med lite won på fickan. Man skulle nu kunna tro att folk i gemen skulle kunna gå in i den här affären med sina bruna won och handla importerade varor.
Men bara en halvtimme senare när vi hade provsmakat mjölken och ville köpa mer, insåg jag att så inte är fallet. Växlade till mig mer bruna won som tillsammans med det jag sparat från ögonblicket tidigare, blev exakt rätt summa för att köpa tre mjölkflaskor. Men de ville inte låta mig handla eftersom jag inte betalat allt i dollar. Men eftersom växelkassan är i ett annat rum, kunde de egentligen inte veta hur mycket dollar jag växlat, men de var väl rädda att göra fel eftersom ingen vet vad de nya reformerna egentligen innebär. Dollarshoper är fortfarande dollarshoper oavsett om vi några meter får hålla bruna won. Vi får bara ha dollar och vanligt folk får bara ha bruna won, det är bara de cirka tusen personer som hör till eliten som får göra som de vill, handla både i dollarshoper och på lokala marknader.
Hörde häromdagen om en korean anställd på en av NGOerna här som hade begärt lönesänkning. De nya växelkurserna innebär att organisationerna betalar högre löner, men eftersom alla är statsanställda går de pengarna till staten som sedan betalar ut löner. Den här smarta personen hade räknat ut att staten vann men han förlorade på en lönehöjning.
Förra onsdagen skulle jag köra upp för att få ett koreanskt körkort. Jag hade redan fått det uppskjutet en vecka eftersom ambassadens översättare inte hade tid, men nu accepterade jag inte någon mer uppskjutning så eftersom den svenska ambassadens chaufför med bil lånats ut till en officiell resa som västambassaderna gjorde tillsammans, lyckades vi få låna den tyska ambassadens chaufför och min egen bil. Hade otur och fick högsta chefen för hela trafikmyndigheten att ha hand om mitt teoretiska test. Detta i ett land där kvinnor egentligen varken får köra bil eller cykla. Jag fick en kuggfråga ett tecken trafikkvinnorna (för nästan alla trafikpoliser är kvinnor så att chaufförerna ska ha något fint att titta på) gör extremt sällan (ingen jag frågat efteråt har vetat svaret). Kunde inte svaret och blev kuggad utan att få en andra fråga. Men vår översättare, Pak, som är en hejare på att snacka sig ur olika situationer satte igång att prata om Sveriges diplomatiska betydelse här i landet och det slutade med att jag fick göra det praktiska provet som jag klarade galant samt att ambassadören Paul inte ens behövde göra något test alls.
Pak lyckades också få mitt körkort klart på bara en vecka (annars tar det minst två eller tre) efter testet så igår körde ambassadens chaufför mig och Pak till trafikmyndigheten där jag fick hämta ut mitt körkort, till min stora lycka hade jag lyckats att få kategori fyra (indikation på hur bra chaufför man är som ligger till grund för hur hög lön man kan få som chaufför, går från ett till fem där fem är sämst, men utlänningar i princip inte kan få bättre än fyra).
På vägen åkte vi också till telekommunikationscentralen och betalade för att få telefon installerad. I fem månader har vi väntat, men nu tog Pak tag i det och han bad om ursäkt att vi kanske inte kunde få den förrän efter en vecka. Det är extremt dyrt, 5500 kronor initialt och sen typ 400 i månaden, men det är eftersom DPR Korea inte är med i nån sån där internationell telefonöverenskommelse. Man kan visserligen ha en lokal telefonlinje också vilket “bara” kostar 1000 kronor, vi hade tänkt ha det eftersom det ändå är för dyrt att ringa internationellt, typ 80 kronor per minut, men upptäckte att då kan man inte ringa till andra som har internationella linjer, vilket alla våra vänner har, så då hade det ju varit lite onödigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)