onsdag 6 november 2002

Strömavbrottens tid

Strömavbrottens tid är inne. Som tur är har vi UPS som fungerar som en slags back-upper så att inte datorerna slår av, men nu är det strömavbrott flera gånger dagligen. En del haller på i flera timmar och då klarar inte ens UPSerna det. Igår kväll blev jag sittande ett bra tag i tvärmörker, vantandes på ljusare tider eftersom jag hade ett fax jag behövde skriva ut och faxa iväg innan jag gick hem.Ja så är vardagen har. Inte farlig och spännande och exotisk, bara lite vardagsbekymmer som alla tillsammans gör att vi sakta slits ut. Men far jag bara kanna frihet i Kina ibland så överlever jag nog.

Jag var i Kina ett par dagar förra veckan förresten. När jag satt i taxin på vag till hotellet kunde jag inte sluta förundras över alla frukt- och grönsaksstånd som kantade vägen. Det kändes verkligen som jag kommit till paradiset. Har val inte tidigare insett vidden av den lyx det är med färskt frukt och grönt. Allen, en kinesisk van, kunde inte sluta skratta åt mig när jag inte kunde saga något, bara gapa över vad vi passerade. Efter en massa turer fram och tillbaka fick jag äntligen klartecken att jag kunde åka med Svempa (Sven-Erik från svenska pingstmissionen) i hans bil upp till Dandong på andra sidan gransen. Även om det bara är 200 kilometer far vi så klart inte kora själva i egen bil, utan man måste alltid ha med sig både översättare (politiker) och chaufför (spion). De kan sen inte passera gransen utan man måste betala typ 50 dollar per person och dag till dem i traktamente for att de stannar i Sinuju (gränsstaden på koreanska sidan) under tiden man själv är i Kina. Sen är det alla tillstånd man måste skaffa över en vecka innan man åker och som jag på grund av en slapp liason officer inte höll på att få i god tid.

Hur som helst blev mina papper klara samma morgon som vi åkte och vi kunde ge oss iväg på skumpiga småvägar. Där viktiga människor åker är det eleganta tolv-filiga motorvägar, men vägen som verkligen är Koreas livlina eftersom det mesta godset kommer in i landet med lastbil den vägen, bestar av en smal vag, delvis utan asfalt.Stannade på ett kollektivjordbruk där vi blev bjudna på den mest storslagna lunch jag någonsin ätit. Jag tappade rakningen på antalet rätter, men bordet var så fullt att tallrikar dignande med godsaker stod ovanpå varandra och man fick skynda sig att smaka eftersom det hela tiden bars in och ut nytt. Sanslöst gott var det och magen stod i fyra horn samtidigt som de flesta människor på kollektivet säkert svälter. Det hade varit en rejäl översvämning i augusti och de mesta av skörden hade spolats bort. Även deras fiskdamm hade förstörts, men den hade de byggt upp igen, den har gången med ännu fler och ännu större färggranna betongskulpturer (en helikopter vars rotorblad snurrade i vinden och en fiskebåt med en rosa tiger på, allt i naturlig storlek)Kom fram till Sinuju och Dandong på kvällen och hade sen två dagar i Dandong då jag shoppade åt mig och åt andra och tog sen taget tillbaka med trettio kilo frukt.

Utanför fönstret har på kontoret kor det förbi lastbilar med kal och jag inser att säsongen framfor andra nu heter "kimchi". Kimchi är en nationalratt och bestar av kal eller olika slags rotfrukter i en chilistark inläggning. så just nu är det skördesäsong och alla man ser kommer bärandes eller körandes med råvaran till kimchi. på en av FN-kontoren berättar de att alla deras jeepar brukar försvinna iväg på kortare och längre oförklarliga turer den har tiden på aret och också har på Cesvi vill de lokalanställda låna bilarna for vad vi misstanker är kimchi-transporter.

Sa har det varit 1 november och kvinnor är nu enligt lag tillåtna att ha byxor på sig. Istället for små tantiga dräkter som minner om 40-talet går kvinnorna nu omkring i plyschbyxor och tackjackor, men lyckas anda inte få till 70-talslooken. Själv har jag börjat dra på mig yllelångkallingar och femtiotolv lager kläder till allas stora nöje. Jag far hora att jag som är svensk inte ska frysa och jag undrar hur mina vänner som är australiensare, vietnameser, italienare och peruaner fortfarande kan gå i tunna bomullsbyxor och utan jacka. Men det är nog bara att inse, jag är mer skapt for myggnat och fläktar an for elfiltar och värmeelement och jag tycker faktiskt att allt under femton plusgrader är kallt oavsett hur svensk jag ar.

I lördags kom Olof hem efter en månads kombinerad semester och jobb i Afrika. Han vantar nu bara på att hans chef ska komma hem så att han kan saga att han inte ska förlänga sitt kontrakt med ett är till vilket alla förväntar sig. Han stannar nog har ett tag till eftersom mitt projekt varar åtminstone fram till slutet av mars. så jag har hittat en ny lagenhet åt oss, som visserligen är ganska liten, säkert bara halva de 135 kvadrat vi har nu, men med UGN och FRYS och mycket fräschare. Vi far se om vi kan flytta nu snart eller kanske först i mitten av december.

Nu ska jag springa iväg for att gå på bio. Det är polska ambassaden som har en egen stor biograf i vilken de ska visa en polsk film ikväll. Efter filmen ska vi prata med ambassadören och fråga om var nystartade filmklubb kan få ha visningar i hans biograf varje sondag.

Och så höll jag på att glömma en kommentar kring det har med kärnvapenprogrammet Korea sagt att de har. Förmodligen avslöjade de det (som alla redan visste) for att ha en påtryckningsfaktor for att få mer bistånd. Men den strategin verkar inte vara så framgångsrik eftersom enligt FN-chefen har finns det nu inga givare i hela världen som vill ge något bistånd hit. så de miljoner människor som redan svälter kommer att bli mångdubbelt fler...