torsdag 26 december 2002

Julfirande

Det knarrar i snön när jag går till jobbet på morgonen och jag får litekänslan av att vara på en skidort. Jag vet inte varför det känns som detsnarare an ett snöigt Stockholm eller vad som helst, men jag tror att detär for att det inte blir slaskigt. Gator och trottoarer blir skottade forhand, men de använder varken salt eller sand och det är for lite trafik föratt snön på vägarna ska smälta, därför glider bilarna runt på ett vitt ochglansigt istäcke.Det känns som om det gått jättelång tid sen sist, kanske eftersom helajulsäsongen tagit en dryg vecka istället för som i Europa närmare tvåmånader. Jag som inte brukar vara så mycket for jul annars har plötsligt iår blivit väldigt sentimental. Jag tror att tidigare har jag bara firat tvåolika sorters jular.Antingen har jag varit i Sverige och där börjar ju allt så lång tid i förvägdet är kommersiellt och köphysteri och alla ska vara så glada och allt skavara så mycket att man hinner tröttna när det väl blir julafton och sen ärdet mellandagar och inte ens då är det riktigt slut.Eller så har jag varit i länder där det varit en total avsaknad av alla sorters jultraditioner i kombination med varmt klimat och framförallt annatistället. Där har jag kanske intellektuellt sett vetat att det är jul mensaknar inget eftersom jag inte känner att det är jul.Men har i Pyongyang har det känts annorlunda. Det är kallt, snöigt ochklarblå himmel, samt en massa folk som pratar om hur de ska fira julen hemmamed sina familjer, men det finns inte en endaste girlang i någotskyltfönster, inte en endaste julmelodi spelas och köphysterin finns inteens i fantasin.Det var dags for både min och Olofs R&R, den vecka vi far åka iväg vartredje manad, det var mycket att göra på jobbet men vi kunde ta tre dagarsledigt och åkte förra lördagen till Kina där allt är precis så vanligt somjag tänker mig att det är överallt annars. Stannade i Beijing for förstagången och gjorde små utflykter därifrån, intensiv men bra minisemester ochvi hann äta mat från Ryssland, Italien, Libanon, Tibet och ThailandFörsta dagen gick vi på tehus, besökte tempel och museum samt träffadevänner. Nästa dag åkte vi till en by ett par timmar utanför Beijing for attgå på kinesiska muren. Det blev mer klättrande än vandrande eftersom mureninte var lagad just här och så snöade det friskt hela tiden. Efter att havarmt oss på en liten restaurang upptäckte vi att det inte skulle gå någonbuss på länge så vi började gå och försökte lifta. När det började mörknastannade en rallybil som lat oss åka med i sin följebil. Det var glanshaltpå vägarna så vi hade tur att var chaufför körde lugnt och bra, men vi fickständigt gå ut och knuffa på rallybilen som verkade ha väldigt olämpligadäck.De två sista dagarna agnade vi såklart åt att shoppa. Det var julskyltat ochadventsstämning och även om kineserna bara gör den kommersiella delen avjulen verkade de helt vara med på konceptet om en ljusets högtid mitt idjupaste vintern då man ska vara vänliga mot varandra.Handlade julklappar och mat, men det mesta tiden gick som vanligt åt attspringa runt och hitta alla konstiga saker vänner, jobbet eller vi självabehöver: gitarrsträngar, speciella eladaptrar, whiteboardtavlor,kackerlacksfällor, plastpluggar, etc. Och så åkte jag ut till IKEA för attköpa pepparkakor och glögg eftersom jag inte visste om jag skulle klara atthitta alla ingredienser.Om det på flyget ut hade varit fullt med utlänningar, var vi på flygettillbaka till Pyongyang de enda som varken var koreaner eller kineser ochdet började verkligen kannas tomt på folk. Men de som är kvar känner destostarkare att de vill umgås så det kanske tar ut varandra.Även på julafton behövde jag jobba men jag smet efter lunch och fixadejulfika till några vänner. Sen var det skandinavisk middag ihop med ettnorskt par och en svensk. Det var väldigt trevligt och det blev riktigt sentinnan vi kunde gå hem och läsa rim och öppna presenter. Jag fick bland annaten resa till Sydostasien av Olof så nu ska vi bara planera när vi ska åka.Även på juldagen gick jag till jobbet, men smet ännu tidigare for att lagamat till en stor julfest. Vi hade trott att det var 15-20 personer som varkvar men det kom över femtio även om långt ifrån alla kom från ettjulfirarland.Nu blir det snart nyår och ibland känns det som om det är fester hela tiden.Men jag tror att många och däribland jag själv överlever har just eftersomvi har varandra och for att vi har kul ihop, det hindrar oss från att blialldeles for galna. For det är ju som jag sagt inte ett vanligt"hard-ship"-land där det är krig och farligt utan ett långsamt nedsotande avvara hjärnor där verkligheten långt och vida överträffar diktens Kafka.På jobbet är jag inne i en vakuumfas eftersom flera NGOer blivit allvarligthotade av UD att de måste köpa alla fönster och filtar och allt annat debehöver för sina vinterprojekt från ett enda koreanskt företag till heltabsurda priser. De säger att det finns en ny lag som förhindrar import avallt som kan produceras i landet, vilket skulle kunna vara slutet på allbiståndsverksamhet har. Kvalitén är lag och priset högt så utan konkurrensmed Kina kan vi inte köpa något for något endaste projekt.En fransk NGO har helt lagt alla sina projekt på is fram till mitten avfebruari eftersom flera kollektivjordbruk ihop med de lokala myndigheternastulit hundratals ton cement. De visade alla upp fina högar med cementsäckarför fransmännen men under fanns det bara träställningar. Ett par dagarsenare hittades stridsspetsar utanför Jemen lika fint gömt bakomcementsäckar och ryktena säger att det är samma cementsäckar.Nu vantar vi bara på att EU-representanten ska komma tillbaka och redan uppallt eftersom vara projekt sponsras av EU och vi måste följa deras regler.

torsdag 5 december 2002

Säkra vintertecken

Två säkra vintertecken: Trafikflickorna har fått på sig sina vinteruniformer med pälskrage och stretchbyxor med resår under foten. Den första snön har kommit också, inte mycket, men det har blivit lite vitt i alla fall.

Jag sitter just nu på hotellet i Wonsan och skriver det har så gott det går när det är mer stunder utan ström an med. Det blir langa timmar efter fem då det sista mötet eller besöket är färdigt på eftermiddagen tills nästa börjar halv tio nästa morgon. Jag brukar sällan ha problem att roa mig själv, men när man inte far lämna hotellet och det inte finns varken varmt eller kallt vatten eller el eller värme mer an korta stunder då har till och med jag lite svart att vara kreativ. Det är mörkt och kallt och ficklampsbatterierna tar snabbt slut.

Men att få vara ute i fält, vilket det heter när man är någonstans utanför Pyongyang, är ett privilegium inte alla förunnat och när jag äntligen fick klartecken att jag fick åka (tre veckor for sent) passade jag på att vara ute så mycket som möjligt. Det innebar att jag var borta på en tredagarstur förra veckan och en fyradagarstur denna.

Mitt projekt hade en trög och ovillig start från vara lokala samarbetspartner, men idag lossnade det har ute på kommunal nivå och de verkar ha förstått vad jag vill och hur. Till att börja med bad jag att få se ett stort antal dagis så att jag skulle första hur den allmänna situationen var och kunna välja ut vilka som var i ett större behov an de andra for att där inte bara ge filtar och madrasser utan också göra ombyggnader av lackande tak, dragiga fönster och ohygieniska tvättrum och kok.

Deras förslag var att först ge mig en lista på vilka institutioner som behövde hjälp och sedan en på hur mycket material de behövde. Detta kan jag så klart inte acceptera eftersom de oftast inte prioriterar efter behov utan efter andra saker.
Men när jag väl började få se olika dagis och krävde att få se fler och fler utan att jag verkade vara något större hot, så lossnade det och de körde mig till slut till så många att det var jag som sa stopp. Vi har haft tuffa men rättvisa förhandlingar nu och kommit överens om vilka så nu ska jag försöka få till att vara med när vi gör matningar och uträkningar.

Lösningen på de flesta problem har i landet heter på koreanska "cemento". Med denna magiska cement kan man lappa och laga allt eftersom allt är byggt av detta och det galler att trixa till sig så mycket av denna mirakelmedicin som möjligt for att stan också ska kunna bygga några fina statyer eller monument. En enda ganska liten institution tyckte att 17 ton cement behövdes for att laga tak, vaggar, golv och lekplats!

Men allt är inte jobb har i världen. Annat som har hänt är att vi har flyttat till en ny lagenhet. Den är ganska liten, inte mer an hälften av de 135 kvadrat vi hade tidigare, men mer som en normal tvåa. Det finns sån lyx som ugn och frys och både varmt och kallt vatten och den är fräschare. Men det finns a andra sidan ingen generator for alla strömavbrott. Den är möblerad vilket var bra for då kunde vi sälja en del av allt vi hade. Det är inte klokt vad mycket man kan samla på sig på mindre an ett ar, men så var den förra lagenheten också så stor och nedsliten att det krävdes en del for att göra den trevlig.

En av våra nya grannar har en parabol vi fått koppla in oss på. så istället for BBC, har vi nu en kanal av vardera spansk, fransk, italiensk, portugisisk och tysk. Men jag har inte hunnit se vad de visar förutom att jag såg ett tecknat avsnitt av Mumintrollen på spanska. Det är bra språkträning men egentligen är jag mer intresserad av nyheter. Jag har förstått att oljetillgången hit ska strypas men det är inget man märker. Alla bilar är ju antingen for militärer eller partihöjdare och deras bensin fixar väl staten alltid någonstans ifrån så de enda som känner av höjda bensinpriser är vi utlänningar.

Apropå militärbilar så är det intressant att räkna det pärlband av gröna lastbilar eller jeepar som kantar vägarna med ett par man under motorhuven och resterande fem eller femtio passagerare kring en lägereld bredvid. på stora vägar ser man väl en per mil i snitt, på mindre vägar uppe i bergen speciellt ser man nog en per kilometer. på samma satt som de lyckas hålla ihop bussar med hjälp av målarfärg och papier maché så finns det alltid något sätt att få igång en jeep eller lastbil igen.

Strömmen kommer och går har på mitt hotellrum, men ännu finns det inget vatten. Jag hade tänkt att äta lite snabbnudlar med vatten från tekokaren eftersom maten i hotellrestaurangen verkligen inte är god, men jag börjar snart bli för hungrig för att vänta.

Jag är nu den enda utlänningen på hotellet sedan de tyska biffutdelningsgängen åkte i morse respektive i eftermiddags. Det är en handfull tyskar som är har i landet i fem veckor for att övervaka utdelningen av ett par tusen ton fruset biffkött från Tyskland. Det är den tredje och sista sändningen och genom den ska nu alla gamla, alla gravida och alla barn upp till grundskolan samt deras lärare fått fem kilo per person. Kontrollanter hävdar dock att de har bevis for att drygt hälften gått till militären istället. Men de säger också att det kanske är bättre att lite när fram dit det ska an att allt hade eldats upp i Tyskland.

Det märks på koreanerna att köttet är något de verkligen vill ha. Medan vi andra får kämpa för att se var det vi ger tar vägen, om vi överhuvudtaget får genomföra våra projekt, så får bifftyskarna till och med välja var de vill åka och de kan säga till alldeles precis innan och inte en vecka innan som vi. Häromdagen såg jag till och med några bifftyskar promenera längs gatan har i Wonsan utan guide!!! Det var helt otroligt att se och jag stirrade nog lika friskt som koreanerna de mötte. Jag blev så chockad när jag såg det att jag inte tänkte på att det de gjorde var något helt normalt, medan det onormala var att jag satt i bilen och väntade på att min översättare skulle springa och köpa en anteckningsbok åt mig och att jag inte ens fick följa med.

Ja, hur kan man beskriva vanan i det ovana? Visst vet jag hur det funkar i resten av världen, men jag har nog vant mig så mycket vid vad jag far och vad jag inte far göra har i Korea att det känns som om all annan verklighet är som en slags irrelevant dröm som inte riktigt har med mig att göra. Det är inte så konstigt att folk finner sig i systemet när till och med jag börjar ge efter. Men jag har insett att livet blir mycket trevligare om jag utgår ifrån att allt är förbjudet eftersom jag då kan glädjas åt det som är tillåtet.

Chocken av att se bifftyskarna promenera ut från hotellparkeringen har i Wonsan eller den när jag hörde om någon som hoppat på en buss i Pyongyang, är helt äkta och det är på något sätt som om de enda referensramar jag någonsin haft är härifrån. Men an är inte allt hopp ute med mig. Trots att jag är medveten om vad som galler så försöker jag såklart tänja på gränserna.

I helgen hittade jag och Olof till det första riktiga affärscentrum jag sett i Pyongyang och jag trodde inte att det fanns något liknande. Det såg ut som vilket förortscentrum i Sverige som helst (naja, nästan) Det var helt miljonprogramstidsenligt med ett torg i mitten och en gågata med alla sorters affärer, både varuhus och små butiker. Det var skabbigt och nedslitet, men till skillnad från de sprillans nya marmorglänsande dollarshoperna vi bör handla i så var det värsta reaträngseln. Det gick inte att gå själv utan man trycktes fram av folkmassan och när jag ville stanna och titta på någonting i en glasmonter fick jag hålla i mig for att inte foras vidare. I ett land där det närmaste jag brukar komma folk är genom bilfönstret var detta ganska unikt.

De flesta affärer hade en blandning av importerade (mest från Kina) och lokalproducerade varor och i några kunde vi handla med dollar. eller rättare sagt: alla var tvungna att handla med dollar. Och som sig bor i rearusning på en lördag förmiddag, sprang vi också på någon vi kände. Phong och Olga (från Vietnam respektive Sibirien som just avslutat sina fyra är i koreanska på universitetet har) var och letade efter en födelsedagspresent till en kompis. Vi köpte en flaska fransk rosevin for tre dollar och en flaska hudkram for trettio cent och till skillnad från de allra flesta dollarshoper tog de faktiskt emot mynt.

Den allra senaste nyheten om dollar är att från och med 1 december så ska alla dollarsedlar i omlopp (av vilket en stor del är falska och kan bara användas vid strömavbrott) bytas ut mot Euro. Jag tror inte på det förrän jag ser det, men det verkar vara en god ide att göra sig kvitt alla falska sedlar samtidigt som fiendens valuta.

Andra nyheter är att WFP nu fatt klartecken att börja med sitt eget Internet. De har köpt en gammal satellitantenn från Östtimor och ska väl få igång det hela innan jul. De andra FN-kontoren får vänta tills i mars men vi NGOer har väl aldrig råd med såna enorma kostnader. WFP sparar nog däremot både pengar och bekvämlighet eftersom deras telefonkostnader blir lägre och de dessutom kan ha satellittelefoner for de som är baserade utanför Pyongyang. Annars kan man inte ringa rikssamtal har i landet annat an mellan ministerier på olika nivåer.

Jaha, det har var allt jag kom på att berätta den har gången. Termometern står på tretton grader och jag har slagit ihjäl nästan tre timmar, så nu ska jag krypa ned under mina filtar och sova.