SARS

Nu återstår bara ett fåtal dagar i Pyongyang och jag inser att jag just nu när jag gör alla saker för sista gången, inser att det finns en hel del höjdpunkter med det här stället. Våren är i full blom och påminner mest om svensk högsommar, varannan dag soligt och varmt, varannan regnigt och grått, grönskan och ljuset är också precis detsamma. Och det vänner jag fått här kommer jag verkligen att sakna.

Som ni säkert hört talas om så härjar SARS i regionen och även om det inte finns några fall här i landet, har det nog drabbat Nordkorea hårdast eftersom koreanerna är så extremt paranoida. De utnyttjar också sin paranoia till att kontrollera sitt eget folk och oss utlänningar ännu mer. Gränserna är så gott som helt stängda både för folk och varor, men med tillräckligt starka skäl kan man ännu så länge som utlänning få resa ut, koreaner eller varor får varken resa in eller ut och för både turister och expats har det blivit i stort sett omöjligt att få visum.
Alla som reser från något land där det funnits misstanke om något SARS-fall, det vill säga till och med länder som Italien, måste följa karantänregler om tio dagar på ett sunkigt hotell i en håla en timme utanför Pyongyang och sedan tillbringa två veckor i Pyongyang utan några fältbesök eller kontakt med koreaner. Om man visar några symtom flyttas man till ett torftigt sjukhus där man dör en saker död oavsett om det var SARS man hade eller något annat. De flyg som fortfarande går härifrån åker fortfarande oftast via Beijing där flygplatsen inte är byggd for transit utan man måste stämpla in och sedan ut ur landet och därmed har man bevisligen blivit smittad och kan helt hindras att resa in hit. Om jag kommer härifrån på lördag, är det verkligen i sista stund. Ingen som fortfarande har kontrakt här vågar lämna landet med risk att aldrig komma tillbaka och hämta sina prylar.

Italienbesök

En miljon saker har hänt sen sist men tiden är för kort for att jag ska hinna skriva om allt. Olof nu åkt till Lesotho, vi har packat och sålt av de flesta sakerna och jag har flyttat till en ny lägenhet som tillhör Cesvi, är fullt utrustad och har till och med en "domo" (en underbar kvinna som tvättar och städar på kontoret och i Cesvis två lägenheter).
Den har veckan är min förre chef (och gode van) Federico här på ett kort besök tillsammans med Ermes, var nye desk officer från huvudkontoret. Det är en intensiv vecka då ALLT som kommit överens om genom e-mail nu kastats omkull sedan Ermes sett att saker här är helt annorlunda än vad han kunnat föreställa sig. Typiskt folk i maktposition som inte har en aning om vad som händer nere på marken. så nu ska mitt så kallade "vinterprojekt" förlängas sex månader (inofficiellt kallas det redan vårprojekt, men det kommer alltså att bli inte bara ett sommarprojekt utan ett höstprojekt) och vi ska typ börja om från början med allt. Som tur är behöver jag inte vara med om det utan det kommer en annan stackare som ännu lever i trygg ovisshet om sin framtid på huvudkontoret i Italien.
Förra veckan var den stora händelsen en trafikolycka vi var med om på väg ut i fält. Jag och Antonio åkte med chaufförer och översättare i var sin bil efter varandra till Wonsan. I den sista långa tunneln (fyra kilometer lång utan belysning) där bilarna som vanligt ofta har varken fram- eller baklyktor, körde Antonios bil (som var ett par meter framfor oss) rakt in i en lastbil som kom i fel körfält. Vår chaufför körde för fort trots att han fått hur många varningar som helst så det var väl lika mycket bådas fel. Som tur var blev ingen person skadad varken hos oss eller på lastbilen vars flak förutom kolsäckar och annat skräp var fyllt med människor (det finns ingen kollektivtrafik utan vill man förflytta sig och inte har egen bil och chaufför åker man bak på en lastbil oavsett om det är ett öppet flak eller en stängd container). Det värsta med olyckan var väl att vi blev fast i Wonsan i två dagar utan att få något arbete gjort och där jag och Antonio fick tillbringa den större delen av tiden i en mörk och iskall lobby medan var översättare och chaufför var på polisförhör, ordnade med bärgning och försäkring.
Imorgon åker jag oväntat till Beijing for ett par dagars ledighet trots varningar om SARS-smittan som nu natt Beijing. Det är koreanska helgdagar tisdag till torsdag den har veckan så jag kan ändå inte göra det jobbet jag hade planerat. Jag ska passa på att ta med mig bagage att skicka till Sverige så jag sparar halva kostnaden jämfört med här, göra en del ärenden, ta det lugnt samt vinka av Fede och Ermes på flygplatsen. Koreanerna är livrädda och vår chaufför vägrar att komma och hämta mig på flygplatsen på lördag för att inte bli smittad. Men risken ska väl inte vara så stor som de tror.
När jag kommer tillbaka är tiden kvar i det har landet väldigt knapp och nu när våren kommit, allt blommar upp och solen börjar lysa varm är det med blandade känslor jag tänker att jag snart ska resa härifrån. Men jag kommer väl att klara att slita mig härifrån i början av maj och hoppas att Sverige är lika vackert och skönt då.