Mitt nya jobb

Efter filmfestivalen var jag så trott på det har landet att jag bara ville spy. Inte eftersom det egentligen var så otrevligt utan mest eftersom man bara går omkring och är trevlig och omger sig med lögner. Men som allting annat så är det ju dubbelt. Jag fick under de tio dagar festivalen pågick en bättre förståelse for hur folk kan gå på myten om det lyckade landet. Som biståndsarbetare kommer man på något satt in genom köksingången, bor i helsunkiga lägenheter, åker runt själv och ser (eller i alla fall pratar med folk som sett) de miserabla förhållanden som finns i resten av landet, far träffa åtminstone några vanliga människor som jobbar i affärer och på restauranger och vi blir inte alltför hjärntvättade av landets politiska religion. Men som officiellt inbjuden gast så sparas det inte på krutet. Vi far bo på värsta lyxhotellet där staten betalade for absolut allt. Vi hade en översättare/guide per delegation (2-3 personer) som var till var tjänst dygnet runt eftersom hon också bodde på hotellet, vi blev överösta med alla möjliga exklusiva presenter, blev skjutsade hit och dit och fick se alla turistattraktioner, hade flertalet förnäma banketter och annat till var ära och mycket annat. Men så förväntades det också att vi skulle bli imponerade av den store ledaren och att vi skulle vara villiga att visas upp som bevis på att hela världen beundrar det politiska system som mer liknar en fundamentalistisk religion. Det blev tydligt att vi inte var där for att se filmer eftersom de alla var dubbade till koreanska och eftersom flera av biograferna inte var tillgängliga for oss. Vi agnade alltså dagarna åt att beundra det lyckade landet och se på alla mirakel den store ledaren hunnit göra under sin livstid och som hans son nu fullföljde. Men i sin vilja att få oss imponerade visste koreanerna inte var gransen gick och när det hela gick till överdrift. Det var intressant att se hur de andra utländska delegationerna förändrade sin syn från imponerade till alltmer skeptiska allt eftersom tiden gick och de började genomskåda saker och ting. De flesta av oss kände sig nog ganska utnyttjade vilket blev tydligt på avslutningscermonin då en av de utländska delegaterna skulle läsa upp ett tackbrev till den store ledaren. Brevet sades vara skrivet av de utländska delegationerna tillsammans men det hade i själva verket skrivits av översättarna och det var ren tur att den australiensiska tjejen som skulle läsa det fatt tillfälle att se det redan kvällen innan. Hon hade då bett att få göra en del ändringar eftersom det var sant hon inte kunde stå for som typ något i stil med att hon trodde på det politiska systemet som finns har och att hon önskade att det skulle inforas på hela den koreanska halvön när de grymma amerikanska imperialisterna besegrats. Men när hon sedan läste upp talet så var vi alla ganska säkra på att det trots allt var den ursprungliga versionen som överröstade henne när den lästes upp på koreanska i högtalarna eftersom den hela tiden avslutade varje nytt stycke i god tid innan henne.
Sa jag åkte på en veckas semester till Kina med Helena. Njöt åter en gång av den frihet jag tidigare tagit for given. Tyckte att det var underbart att inte planera var tid. Att bara hoppa på en buss som tog oss någonstans, att få prata med kineserna på min stapplande kinesiska och faktiskt kunna göra sig lite förstådd. Att få köpa färsk frukt på en myllrande eller att i bästa samspråk pruta ned priset till en tiondel av vad en försäljare begär i något av de många gatustånden. Kunna gå in på vilken liten sunkig restaurang som helst och få in den mest underbara maten for under fem spann per person.
Det var med tunga steg jag lämnade Helena i paradiset och drog mig hemåt. Men samtidigt är det spännande nu då jag idag gör min första dag på Cesvi. Jag ska i eftermiddag börja med att ha det första mötet med vara koreanska medarbetare for att beskriva det vinterprojekt jag ska ha hand om och vad jag vill att de ska göra. Projektet bestar i att assistera dagis i två provinser. Det är obligatorisk skolgång for alla barn från ett par månaders ålder så alla barn är på dagis från morgon till kväll eftersom alla kvinnor jobbar och just på vintern är det ganska illa eftersom det kan bli trettio minusgrader och alla barn på vintern bara ligger på golvet hela dagarna utan vinterkläder eller något att göra. så vi ska dels dela ut madrasser, filtar och leksaker till alla dagis i två distrikt och dels fixa med kok, badrum, toaletter, isolering och nya fönster till ett tiotal utvalda institutioner. Jag har blivit förvarnad om att de koreanska medarbetarna som ju egentligen inte jobbar for oss utan for något ministerie kommer att invanda mot ombyggnader eftersom de säger att det inte behovs, att dela ut prylar är bättre eller ännu hellre vill de ju bara ha pengarna i handen. så det blir spännande att hora.
Förutom mitt eget vinterprojekt ska jag också assistera for ett vatten-sanitets-projekt så jag far val börja läsa in mig på det också idag.

Fullt upp med att vara officiell

Har fullt upp med att vara officiell på en massa tillställningar nu under filmfestivalen. Så fort det blir en stund ledig försöker jag och Helena att se några filmer. Vi är tänkta att visas upp och inte att se film därför är filmerna dubbade och många visas på ställen där vi inte får vara. Men som sagt lite blandad kompott blir det. Under fritiden som inte existerar har jag med skohorn klämt in lite jobb med en projektansökan för mitt projekt jag ska göra för Cesvi för att förbättra villkoren för barn på dagis här, har möjligtvis någon liten stund att träffa Olof (främst när jag bjuder med honom att bo på hotellet där festivalen sker) Jag åker nog till Kina med Helena en vecka och sen ska jag börja jobba för Cesvi.