onsdagen den 27:e maj 2009

Minnen från Sagolandet

Hittade några massmail jag skrev under året jag bodde i DPRK (Nordkorea) och tänkte att de kunde vara intressanta att lägga ut på en blogg. Har ju även en mängd bilder och en massa annan info ja kanske också länkar hit så småningom. Håll tillgodo!

Nu blir ju bloggar lite bakvända så det kanske är bäst att inte börja läsa härunder direkt utan från första inlägget i maj 2002.

tisdagen den 29:e april 2003

SARS

Nu återstår bara ett fåtal dagar i Pyongyang och jag inser att jag just nu när jag gör alla saker för sista gången, inser att det finns en hel del höjdpunkter med det här stället. Våren är i full blom och påminner mest om svensk högsommar, varannan dag soligt och varmt, varannan regnigt och grått, grönskan och ljuset är också precis detsamma. Och det vänner jag fått här kommer jag verkligen att sakna.

Som ni säkert hört talas om så härjar SARS i regionen och även om det inte finns några fall här i landet, har det nog drabbat Nordkorea hårdast eftersom koreanerna är så extremt paranoida. De utnyttjar också sin paranoia till att kontrollera sitt eget folk och oss utlänningar ännu mer. Gränserna är så gott som helt stängda både för folk och varor, men med tillräckligt starka skäl kan man ännu så länge som utlänning få resa ut, koreaner eller varor får varken resa in eller ut och för både turister och expats har det blivit i stort sett omöjligt att få visum.
Alla som reser från något land där det funnits misstanke om något SARS-fall, det vill säga till och med länder som Italien, måste följa karantänregler om tio dagar på ett sunkigt hotell i en håla en timme utanför Pyongyang och sedan tillbringa två veckor i Pyongyang utan några fältbesök eller kontakt med koreaner. Om man visar några symtom flyttas man till ett torftigt sjukhus där man dör en saker död oavsett om det var SARS man hade eller något annat. De flyg som fortfarande går härifrån åker fortfarande oftast via Beijing där flygplatsen inte är byggd for transit utan man måste stämpla in och sedan ut ur landet och därmed har man bevisligen blivit smittad och kan helt hindras att resa in hit. Om jag kommer härifrån på lördag, är det verkligen i sista stund. Ingen som fortfarande har kontrakt här vågar lämna landet med risk att aldrig komma tillbaka och hämta sina prylar.

måndagen den 14:e april 2003

Italienbesök

En miljon saker har hänt sen sist men tiden är för kort for att jag ska hinna skriva om allt. Olof nu åkt till Lesotho, vi har packat och sålt av de flesta sakerna och jag har flyttat till en ny lägenhet som tillhör Cesvi, är fullt utrustad och har till och med en "domo" (en underbar kvinna som tvättar och städar på kontoret och i Cesvis två lägenheter).
Den har veckan är min förre chef (och gode van) Federico här på ett kort besök tillsammans med Ermes, var nye desk officer från huvudkontoret. Det är en intensiv vecka då ALLT som kommit överens om genom e-mail nu kastats omkull sedan Ermes sett att saker här är helt annorlunda än vad han kunnat föreställa sig. Typiskt folk i maktposition som inte har en aning om vad som händer nere på marken. så nu ska mitt så kallade "vinterprojekt" förlängas sex månader (inofficiellt kallas det redan vårprojekt, men det kommer alltså att bli inte bara ett sommarprojekt utan ett höstprojekt) och vi ska typ börja om från början med allt. Som tur är behöver jag inte vara med om det utan det kommer en annan stackare som ännu lever i trygg ovisshet om sin framtid på huvudkontoret i Italien.
Förra veckan var den stora händelsen en trafikolycka vi var med om på väg ut i fält. Jag och Antonio åkte med chaufförer och översättare i var sin bil efter varandra till Wonsan. I den sista långa tunneln (fyra kilometer lång utan belysning) där bilarna som vanligt ofta har varken fram- eller baklyktor, körde Antonios bil (som var ett par meter framfor oss) rakt in i en lastbil som kom i fel körfält. Vår chaufför körde för fort trots att han fått hur många varningar som helst så det var väl lika mycket bådas fel. Som tur var blev ingen person skadad varken hos oss eller på lastbilen vars flak förutom kolsäckar och annat skräp var fyllt med människor (det finns ingen kollektivtrafik utan vill man förflytta sig och inte har egen bil och chaufför åker man bak på en lastbil oavsett om det är ett öppet flak eller en stängd container). Det värsta med olyckan var väl att vi blev fast i Wonsan i två dagar utan att få något arbete gjort och där jag och Antonio fick tillbringa den större delen av tiden i en mörk och iskall lobby medan var översättare och chaufför var på polisförhör, ordnade med bärgning och försäkring.
Imorgon åker jag oväntat till Beijing for ett par dagars ledighet trots varningar om SARS-smittan som nu natt Beijing. Det är koreanska helgdagar tisdag till torsdag den har veckan så jag kan ändå inte göra det jobbet jag hade planerat. Jag ska passa på att ta med mig bagage att skicka till Sverige så jag sparar halva kostnaden jämfört med här, göra en del ärenden, ta det lugnt samt vinka av Fede och Ermes på flygplatsen. Koreanerna är livrädda och vår chaufför vägrar att komma och hämta mig på flygplatsen på lördag för att inte bli smittad. Men risken ska väl inte vara så stor som de tror.
När jag kommer tillbaka är tiden kvar i det har landet väldigt knapp och nu när våren kommit, allt blommar upp och solen börjar lysa varm är det med blandade känslor jag tänker att jag snart ska resa härifrån. Men jag kommer väl att klara att slita mig härifrån i början av maj och hoppas att Sverige är lika vackert och skönt då.

torsdagen den 13:e mars 2003

Vår och uppbrott

Våren är har om man ska lita på de kvinnliga trafikdirigenternas uniformer som nu är mörkare blå och utan pälskant. Men temperaturen fortsätter att pendla över och under noll.
I söndags var vi dock på picknick och hade riktigt tur med vädret. Det var soligt och skönt och efteråt gick vi en lång promenad till ett buddisttempel. Templet blev som det mesta annat bombat av amerikanerna under kriget på 50-talet. Det blev uppbyggt igen for ett tiotal är sedan, så allt ser nytt och fint ut och de sex munkar som lär bo där är nog inga riktiga munkar. De hade inte rakade huvuden och sprang för att byta om till munkkåpa när de såg oss komma.
Vi fick en guidad tur och Olga (en rysk student som laser den fyraåriga utbildningen i koreanska här) hjälpte till att översätta. Men Olga pratar ingen engelska så hon översatte från koreanska till ryska, Jean översatte från ryska till franska och sen översatte Tomas från franska till engelska. Det lät ganska kul och vi andra passade på att översätta till andra språk vi kunde under tiden bara på kul.

Men ett annat vårtecken är att allt fler utländska agronomer och ingenjörer som haft fyra månaders vinterlov nu kommer tillbaka. Jordbrukssäsongen ska snart börja och redan kan man se hur folk pysslar om sina små risplantor under högar av halm ute på fälten där isen och snön så smått börjar smälta och bilda pölar. Den store ledaren har sagt att den tionde april ska det vara utplantering på risfälten så det är bara att hoppas på att det inte blir något rejält bakslag då.

Hemma har vi börjat rensa och packa for att flytta igen. Vi säljer det mesta vi samlat på oss under det har året, men sorterar också högar för vad Olof ska ta med sig till Afrika, vad vi ska skicka till Sverige och vad jag kan behöva den sista dryga månaden här och sen ta som bagage. När Olof åker flyttar jag in i en annan lägenhet som nu blivit ledig så att en av de återvändande agronomerna kan få tillbaka sin. Det är många av det gamla gänget har som åkt, Pyongyang är inte ett ställe man brukar stanna så mycket mer an ett är på, så jag börjar bli veteran. Längtar hem till Sverige för några sköna sommarveckor där innan jag åker till Lesotho. Sen far vi se vad som händer, tar en stund i sänder.

tisdagen den 18:e februari 2003

Grå vardag

Här börjar våren ge sig till känna. Även om det fortfarande är ganska många minusgrader, känns det att våren är i luften. så det är ju en ljusglimt man kan ha. En annan ljusglimt är att de nu ibland säljer mörkt bröd i affären, ganska smuligt och inte så smakrikt, men det är ända ett stort framsteg. Snart börjar väl osten de säljer ha ett bäst-före-datum for mindre än två är sedan också och det finns både kall- och varmvatten på samma gång i varsin kran och vattnet är inte illaluktande och brunt... Nej, jag ska inte drömma om det orealistiska utan hålla mig till ljusglimtarna som faktiskt finns.

Att komma tillbaka från semester var svårt. Kanske borde man inte lämna den kommunistiska regionen förrän det är dags att dra på riktigt, för kapitalismens klor tar alltför starkt grepp om mig. Borneo och Malaysia var verkligen paradiset på alla satt. Korallöar med kritvita stränder och exotiska fiskar i regnbågens alla färger, orörda djupa regnskogar där aporna tjattrade orädda precis ovanför vara huvuden, moderna städer med alla bekvämligheter och restauranger från hela världen och myllrande marknader med otaliga frukter jag aldrig sett förr.

Så tillbaka till vardagen den grå... Det har varit var käre ledares födelsedag och som vanligt var det festligheter i dagarna tre. Shower där små barn sjöng och dansade, en blomutställning där man fick se rum efter rum med världens mest berömda blommor, Kimilsungia (en rosa ganska fin orkidé) och Kimjungilia (en stor röd klumpig sak) och uppvisningar i isdans och vattenbalett. De jag helst velat gå på var jag inte bjuden på och resten börjar kännas ganska upprepat även om jag inte kan förneka att de verkligen är enormt skickliga i den har sortens masshower. Är det färre an 10.000 artister blir man besviken och tycker knappt att det är lönt att sitta kvar.

På jobbet är det stiltje eftersom vi fortfarande efter en och en halv månad inte bestämt hur vi ska lösa det problem som uppstått. De fönster och dörrar vi vill importera från Kina (eftersom de koreanska är tre gånger så dyra) kommer att stoppas eftersom det koreanska företaget drivs att höjdarpolitiker som vill ha vara pengar att köpa vapen for.

Vi har fatt reda på av vara counterparts att det kinesiska företag vi vill köpa av har blivit utslängda ur landet, men koreanska utrikesministeriet kan inte bekräfta det och inte heller de själva eller den kinesiska ambassaden. Nu blir jag säkert utslängd bara for att jag pratat med dem i telefon och för att jag ska träffa dem i eftermiddag för att ta emot ett papper som bevisar att de visst får vara i landet. Vilken soppa...

Men så är det kanske överallt, kanske tror jag att allt detta är unikt for Korea. Men problem finns ju överallt eller hur? Kanske bara orsaken till dem är olika och det är ju faktiskt sekundärt VARFOR och mer intressant är hur man löser det. Jag försöker lyssna på min vän Jodie som har gett som nyårslöfte att inte reta upp sig på saker och inte bry sig om sånt som hon inte har väldigt direkt med att göra. Jag gör så gott jag kan för att också leva så.

En sak som de flesta här inte känner till är att det finns en massa restauranger har i Pyongyang vi kan gå på. Vi är nästan klara med en restaurangguide som beskriver cirka femtio restauranger, och ger dem betyg från ett till fem beroende på hur inredning, service, mat och priser är. På ett sätt är det ganska lätt för man äter nästan samma sak på alla ställen och de är ganska lika, men därför är det också svårt att ge varierande betyg. Mina favoriter är de japanskinspirerade restaurangerna där man förutom de vanliga rätterna (bestående av grönsakssoppa med ris i, kall nudelsoppa eller omelett med stekt ris i), också kan få misosoppa, sjögräsrullar och ibland också tempurafriterade grönsaker.

måndagen den 6:e januari 2003

Transit i P3

Glada nyheter for mig har i långtbortistan! Jag har natts av nyheten att den första av mina små radiobetraktelser från Nordkorea sändes igår söndag på Transit i P3. De övriga kommer att sändas kommande två söndagar och sen vill de ha fler. Jag har inte själv kunnat lyssna på det eftersom det har landets i stort sett enda två Internetdatorer är for slöa för att jag ska få till det. Men ni kära vänner kan gå in på www.sr.se/p3/transit och bedöma om det är värt for mig att försöka mig på fler inslag.

Jag är också glad eftersom på lördag drar jag och Olof till Malaysiska Borneo på semester, hoppas kunna få lite sol och värme, vandra i regnskog, snorkla i korallrev, men framförallt få åka runt som vi vill och få träffa folk. Undrar om jag fatt konstiga referensramar har men jag ser det som något alldeles unikt att få kliva på en buss till någonstans man knappt vet något om, handla frukt på en livlig marknad eller att få tillfälle att öva sig i de få fraser man kan på det lokala språket, allt sånt som är totalt otänkbart här.

Annars har det kommit ännu mer sno har och bilarna glider runt som curlingstenar på de flitigt handskottade vägarna. I lördags var vi ute på en liten utflykt tillsammans med några vänner for att besöka kung Tanguns grav. I princip all historia före den revolutionära perioden har utraderats, men Tangun som anses vara den första som skapade ett enat Korea hyllas som ett led i återföreningen med Sydkorea. Man har tydligen hittat några ben och byggde for ett par är sedan ett nytt stort fint marmormonument i form av en slags terrasserad pyramid.

Det var cirka 50 kilometer att köra och precis hela vägen stod ett pärlband av kvinnor, män och barn som skottade bort den nya snön från vägen med sina egentillverkade skyfflar. Det måste ses för att man ska första vidden av massarbete här, tusentals människor mobiliseras utan problem för att några timmar efter ett snöfall skotta även denna lilla obetydliga väg. Såklart fanns det också hundratals människor som skottade och sopade fint runt Tanguns grav. Vi gick aldrig in i gravkammaren eftersom det kostade 22 Euro per person och säkert inte var mer an en hyllning till var tids store ledare. Men mitt uppe på översta terassen gjorde jag däremot ett av rörelsemönstren (det är väl typ som i Taichi men lite snabbare och mer distinkt) jag lärt mig på Taekwondo och som är döpt efter Tangun som en hyllning till det enade Korea.

Sen bestämde vi oss for att inte köra raka vägen tillbaka utan att köra i rakt motsatt riktning för att se hur långt vi kunde köra innan de stoppade oss. Stadsgränsen var inte långt borta men vi höll en så hög hastighet genom vägspärren att det såg ut som om vi var VIP som självklart hade alla tillstånd vi behövde. Eftersom det är så orimligt att vi ens hade försökt köra ut ur stan utan alla papper iordning så tror jag att de inte ens orkade stoppa oss.

Sen körde vi på småvägar utan bestämt mål. I tiotals kilometer såg vi på ena sidan om vägen folk komma gående med kärror med tomma jutesäckar på och på andra sidan gick folk i andra riktningen med likadana kärror nu med säckarna fulla. så småningom passerade vi kolgruvan där jag såg hur man delade ut kol till alla dessa människor. på hela vägen vågade vi inte stanna och inte köra för sakta av rädsla for att vi skulle bli rapporterade men någon hade med sig sin kamera och fotograferade genom bilfönstret. Efter någon timme vande vi for att vara tillbaka innan det blev mörkt.

Sa har jag börjat ha lektioner i svenska bara for skojs skull for en av mina ryska vänner. Hennes man är den ryska nyhetsbyrån ITAR-TASS korrespondent och hon är egentligen också journalist men här har hon inte fått arbetstillstånd och ägnar därför dagarna åt att plugga språk. Jag har ett par timmars lektioner i veckan och det är kul eftersom hon är väldigt duktig. For ett par veckor sedan kunde hon knappt saga ett enda ord, nu kan vi prata om svensk politik och historia på svenska. Vår studiebok är en av Muminböckerna som en vän köpte till henne i Finland och det passar ju mig bra som ni väl vet.

Dollar var tidigare den valuta utlänningar fick ha. Fotfolket har won och eliten har både och, så att de kan köpa både importerade varor och lokala direkt från marknaden. Men så några dagar innan den första december bestämde man att nu skulle det plötsligt vara olagligt for koreaner att ha dollar och över en natt skulle alla dessa pengar bytas ut mot Euro som inget sett tidigare. Kanske trodde de att vi utlänningar skulle förse dem med alla sedlar och mynt, men vi hade inget annat an dollar och det tog för de flesta av oss mer än en vecka innan vi kunde handla något överhuvudtaget eftersom det inte fanns några Euro i landet att plocka ut på banken så att vi kunde få dem som lön.

Ingen vet riktigt vad orsaken var till att det skulle bytas så snabbt, att inte ha fiendens pengar samt att bli av med alla falsksedlar är val två orsaker. Fortfarande finns det for lite Euro i omlopp och det finns sällan vaxel i affärerna. Men om vi tvärvägrar att få nävar med tuggummi så kan de ibland fixa fram lite japanska mynt. Den riktiga växelkursen for dessa är ganska ointressant men praxis är att det går 80 Yen på en Euro. Senast idag när vi åt lunch på en restaurang såg jag att alla koreanerna betalade for maten i dollar så bland eliten verkar inget ha ändrats.

torsdagen den 26:e december 2002

Julfirande

Det knarrar i snön när jag går till jobbet på morgonen och jag får litekänslan av att vara på en skidort. Jag vet inte varför det känns som detsnarare an ett snöigt Stockholm eller vad som helst, men jag tror att detär for att det inte blir slaskigt. Gator och trottoarer blir skottade forhand, men de använder varken salt eller sand och det är for lite trafik föratt snön på vägarna ska smälta, därför glider bilarna runt på ett vitt ochglansigt istäcke.Det känns som om det gått jättelång tid sen sist, kanske eftersom helajulsäsongen tagit en dryg vecka istället för som i Europa närmare tvåmånader. Jag som inte brukar vara så mycket for jul annars har plötsligt iår blivit väldigt sentimental. Jag tror att tidigare har jag bara firat tvåolika sorters jular.Antingen har jag varit i Sverige och där börjar ju allt så lång tid i förvägdet är kommersiellt och köphysteri och alla ska vara så glada och allt skavara så mycket att man hinner tröttna när det väl blir julafton och sen ärdet mellandagar och inte ens då är det riktigt slut.Eller så har jag varit i länder där det varit en total avsaknad av alla sorters jultraditioner i kombination med varmt klimat och framförallt annatistället. Där har jag kanske intellektuellt sett vetat att det är jul mensaknar inget eftersom jag inte känner att det är jul.Men har i Pyongyang har det känts annorlunda. Det är kallt, snöigt ochklarblå himmel, samt en massa folk som pratar om hur de ska fira julen hemmamed sina familjer, men det finns inte en endaste girlang i någotskyltfönster, inte en endaste julmelodi spelas och köphysterin finns inteens i fantasin.Det var dags for både min och Olofs R&R, den vecka vi far åka iväg vartredje manad, det var mycket att göra på jobbet men vi kunde ta tre dagarsledigt och åkte förra lördagen till Kina där allt är precis så vanligt somjag tänker mig att det är överallt annars. Stannade i Beijing for förstagången och gjorde små utflykter därifrån, intensiv men bra minisemester ochvi hann äta mat från Ryssland, Italien, Libanon, Tibet och ThailandFörsta dagen gick vi på tehus, besökte tempel och museum samt träffadevänner. Nästa dag åkte vi till en by ett par timmar utanför Beijing for attgå på kinesiska muren. Det blev mer klättrande än vandrande eftersom mureninte var lagad just här och så snöade det friskt hela tiden. Efter att havarmt oss på en liten restaurang upptäckte vi att det inte skulle gå någonbuss på länge så vi började gå och försökte lifta. När det började mörknastannade en rallybil som lat oss åka med i sin följebil. Det var glanshaltpå vägarna så vi hade tur att var chaufför körde lugnt och bra, men vi fickständigt gå ut och knuffa på rallybilen som verkade ha väldigt olämpligadäck.De två sista dagarna agnade vi såklart åt att shoppa. Det var julskyltat ochadventsstämning och även om kineserna bara gör den kommersiella delen avjulen verkade de helt vara med på konceptet om en ljusets högtid mitt idjupaste vintern då man ska vara vänliga mot varandra.Handlade julklappar och mat, men det mesta tiden gick som vanligt åt attspringa runt och hitta alla konstiga saker vänner, jobbet eller vi självabehöver: gitarrsträngar, speciella eladaptrar, whiteboardtavlor,kackerlacksfällor, plastpluggar, etc. Och så åkte jag ut till IKEA för attköpa pepparkakor och glögg eftersom jag inte visste om jag skulle klara atthitta alla ingredienser.Om det på flyget ut hade varit fullt med utlänningar, var vi på flygettillbaka till Pyongyang de enda som varken var koreaner eller kineser ochdet började verkligen kannas tomt på folk. Men de som är kvar känner destostarkare att de vill umgås så det kanske tar ut varandra.Även på julafton behövde jag jobba men jag smet efter lunch och fixadejulfika till några vänner. Sen var det skandinavisk middag ihop med ettnorskt par och en svensk. Det var väldigt trevligt och det blev riktigt sentinnan vi kunde gå hem och läsa rim och öppna presenter. Jag fick bland annaten resa till Sydostasien av Olof så nu ska vi bara planera när vi ska åka.Även på juldagen gick jag till jobbet, men smet ännu tidigare for att lagamat till en stor julfest. Vi hade trott att det var 15-20 personer som varkvar men det kom över femtio även om långt ifrån alla kom från ettjulfirarland.Nu blir det snart nyår och ibland känns det som om det är fester hela tiden.Men jag tror att många och däribland jag själv överlever har just eftersomvi har varandra och for att vi har kul ihop, det hindrar oss från att blialldeles for galna. For det är ju som jag sagt inte ett vanligt"hard-ship"-land där det är krig och farligt utan ett långsamt nedsotande avvara hjärnor där verkligheten långt och vida överträffar diktens Kafka.På jobbet är jag inne i en vakuumfas eftersom flera NGOer blivit allvarligthotade av UD att de måste köpa alla fönster och filtar och allt annat debehöver för sina vinterprojekt från ett enda koreanskt företag till heltabsurda priser. De säger att det finns en ny lag som förhindrar import avallt som kan produceras i landet, vilket skulle kunna vara slutet på allbiståndsverksamhet har. Kvalitén är lag och priset högt så utan konkurrensmed Kina kan vi inte köpa något for något endaste projekt.En fransk NGO har helt lagt alla sina projekt på is fram till mitten avfebruari eftersom flera kollektivjordbruk ihop med de lokala myndigheternastulit hundratals ton cement. De visade alla upp fina högar med cementsäckarför fransmännen men under fanns det bara träställningar. Ett par dagarsenare hittades stridsspetsar utanför Jemen lika fint gömt bakomcementsäckar och ryktena säger att det är samma cementsäckar.Nu vantar vi bara på att EU-representanten ska komma tillbaka och redan uppallt eftersom vara projekt sponsras av EU och vi måste följa deras regler.