torsdag 26 december 2002

Julfirande

Det knarrar i snön när jag går till jobbet på morgonen och jag får litekänslan av att vara på en skidort. Jag vet inte varför det känns som detsnarare an ett snöigt Stockholm eller vad som helst, men jag tror att detär for att det inte blir slaskigt. Gator och trottoarer blir skottade forhand, men de använder varken salt eller sand och det är for lite trafik föratt snön på vägarna ska smälta, därför glider bilarna runt på ett vitt ochglansigt istäcke.Det känns som om det gått jättelång tid sen sist, kanske eftersom helajulsäsongen tagit en dryg vecka istället för som i Europa närmare tvåmånader. Jag som inte brukar vara så mycket for jul annars har plötsligt iår blivit väldigt sentimental. Jag tror att tidigare har jag bara firat tvåolika sorters jular.Antingen har jag varit i Sverige och där börjar ju allt så lång tid i förvägdet är kommersiellt och köphysteri och alla ska vara så glada och allt skavara så mycket att man hinner tröttna när det väl blir julafton och sen ärdet mellandagar och inte ens då är det riktigt slut.Eller så har jag varit i länder där det varit en total avsaknad av alla sorters jultraditioner i kombination med varmt klimat och framförallt annatistället. Där har jag kanske intellektuellt sett vetat att det är jul mensaknar inget eftersom jag inte känner att det är jul.Men har i Pyongyang har det känts annorlunda. Det är kallt, snöigt ochklarblå himmel, samt en massa folk som pratar om hur de ska fira julen hemmamed sina familjer, men det finns inte en endaste girlang i någotskyltfönster, inte en endaste julmelodi spelas och köphysterin finns inteens i fantasin.Det var dags for både min och Olofs R&R, den vecka vi far åka iväg vartredje manad, det var mycket att göra på jobbet men vi kunde ta tre dagarsledigt och åkte förra lördagen till Kina där allt är precis så vanligt somjag tänker mig att det är överallt annars. Stannade i Beijing for förstagången och gjorde små utflykter därifrån, intensiv men bra minisemester ochvi hann äta mat från Ryssland, Italien, Libanon, Tibet och ThailandFörsta dagen gick vi på tehus, besökte tempel och museum samt träffadevänner. Nästa dag åkte vi till en by ett par timmar utanför Beijing for attgå på kinesiska muren. Det blev mer klättrande än vandrande eftersom mureninte var lagad just här och så snöade det friskt hela tiden. Efter att havarmt oss på en liten restaurang upptäckte vi att det inte skulle gå någonbuss på länge så vi började gå och försökte lifta. När det började mörknastannade en rallybil som lat oss åka med i sin följebil. Det var glanshaltpå vägarna så vi hade tur att var chaufför körde lugnt och bra, men vi fickständigt gå ut och knuffa på rallybilen som verkade ha väldigt olämpligadäck.De två sista dagarna agnade vi såklart åt att shoppa. Det var julskyltat ochadventsstämning och även om kineserna bara gör den kommersiella delen avjulen verkade de helt vara med på konceptet om en ljusets högtid mitt idjupaste vintern då man ska vara vänliga mot varandra.Handlade julklappar och mat, men det mesta tiden gick som vanligt åt attspringa runt och hitta alla konstiga saker vänner, jobbet eller vi självabehöver: gitarrsträngar, speciella eladaptrar, whiteboardtavlor,kackerlacksfällor, plastpluggar, etc. Och så åkte jag ut till IKEA för attköpa pepparkakor och glögg eftersom jag inte visste om jag skulle klara atthitta alla ingredienser.Om det på flyget ut hade varit fullt med utlänningar, var vi på flygettillbaka till Pyongyang de enda som varken var koreaner eller kineser ochdet började verkligen kannas tomt på folk. Men de som är kvar känner destostarkare att de vill umgås så det kanske tar ut varandra.Även på julafton behövde jag jobba men jag smet efter lunch och fixadejulfika till några vänner. Sen var det skandinavisk middag ihop med ettnorskt par och en svensk. Det var väldigt trevligt och det blev riktigt sentinnan vi kunde gå hem och läsa rim och öppna presenter. Jag fick bland annaten resa till Sydostasien av Olof så nu ska vi bara planera när vi ska åka.Även på juldagen gick jag till jobbet, men smet ännu tidigare for att lagamat till en stor julfest. Vi hade trott att det var 15-20 personer som varkvar men det kom över femtio även om långt ifrån alla kom från ettjulfirarland.Nu blir det snart nyår och ibland känns det som om det är fester hela tiden.Men jag tror att många och däribland jag själv överlever har just eftersomvi har varandra och for att vi har kul ihop, det hindrar oss från att blialldeles for galna. For det är ju som jag sagt inte ett vanligt"hard-ship"-land där det är krig och farligt utan ett långsamt nedsotande avvara hjärnor där verkligheten långt och vida överträffar diktens Kafka.På jobbet är jag inne i en vakuumfas eftersom flera NGOer blivit allvarligthotade av UD att de måste köpa alla fönster och filtar och allt annat debehöver för sina vinterprojekt från ett enda koreanskt företag till heltabsurda priser. De säger att det finns en ny lag som förhindrar import avallt som kan produceras i landet, vilket skulle kunna vara slutet på allbiståndsverksamhet har. Kvalitén är lag och priset högt så utan konkurrensmed Kina kan vi inte köpa något for något endaste projekt.En fransk NGO har helt lagt alla sina projekt på is fram till mitten avfebruari eftersom flera kollektivjordbruk ihop med de lokala myndigheternastulit hundratals ton cement. De visade alla upp fina högar med cementsäckarför fransmännen men under fanns det bara träställningar. Ett par dagarsenare hittades stridsspetsar utanför Jemen lika fint gömt bakomcementsäckar och ryktena säger att det är samma cementsäckar.Nu vantar vi bara på att EU-representanten ska komma tillbaka och redan uppallt eftersom vara projekt sponsras av EU och vi måste följa deras regler.

torsdag 5 december 2002

Säkra vintertecken

Två säkra vintertecken: Trafikflickorna har fått på sig sina vinteruniformer med pälskrage och stretchbyxor med resår under foten. Den första snön har kommit också, inte mycket, men det har blivit lite vitt i alla fall.

Jag sitter just nu på hotellet i Wonsan och skriver det har så gott det går när det är mer stunder utan ström an med. Det blir langa timmar efter fem då det sista mötet eller besöket är färdigt på eftermiddagen tills nästa börjar halv tio nästa morgon. Jag brukar sällan ha problem att roa mig själv, men när man inte far lämna hotellet och det inte finns varken varmt eller kallt vatten eller el eller värme mer an korta stunder då har till och med jag lite svart att vara kreativ. Det är mörkt och kallt och ficklampsbatterierna tar snabbt slut.

Men att få vara ute i fält, vilket det heter när man är någonstans utanför Pyongyang, är ett privilegium inte alla förunnat och när jag äntligen fick klartecken att jag fick åka (tre veckor for sent) passade jag på att vara ute så mycket som möjligt. Det innebar att jag var borta på en tredagarstur förra veckan och en fyradagarstur denna.

Mitt projekt hade en trög och ovillig start från vara lokala samarbetspartner, men idag lossnade det har ute på kommunal nivå och de verkar ha förstått vad jag vill och hur. Till att börja med bad jag att få se ett stort antal dagis så att jag skulle första hur den allmänna situationen var och kunna välja ut vilka som var i ett större behov an de andra for att där inte bara ge filtar och madrasser utan också göra ombyggnader av lackande tak, dragiga fönster och ohygieniska tvättrum och kok.

Deras förslag var att först ge mig en lista på vilka institutioner som behövde hjälp och sedan en på hur mycket material de behövde. Detta kan jag så klart inte acceptera eftersom de oftast inte prioriterar efter behov utan efter andra saker.
Men när jag väl började få se olika dagis och krävde att få se fler och fler utan att jag verkade vara något större hot, så lossnade det och de körde mig till slut till så många att det var jag som sa stopp. Vi har haft tuffa men rättvisa förhandlingar nu och kommit överens om vilka så nu ska jag försöka få till att vara med när vi gör matningar och uträkningar.

Lösningen på de flesta problem har i landet heter på koreanska "cemento". Med denna magiska cement kan man lappa och laga allt eftersom allt är byggt av detta och det galler att trixa till sig så mycket av denna mirakelmedicin som möjligt for att stan också ska kunna bygga några fina statyer eller monument. En enda ganska liten institution tyckte att 17 ton cement behövdes for att laga tak, vaggar, golv och lekplats!

Men allt är inte jobb har i världen. Annat som har hänt är att vi har flyttat till en ny lagenhet. Den är ganska liten, inte mer an hälften av de 135 kvadrat vi hade tidigare, men mer som en normal tvåa. Det finns sån lyx som ugn och frys och både varmt och kallt vatten och den är fräschare. Men det finns a andra sidan ingen generator for alla strömavbrott. Den är möblerad vilket var bra for då kunde vi sälja en del av allt vi hade. Det är inte klokt vad mycket man kan samla på sig på mindre an ett ar, men så var den förra lagenheten också så stor och nedsliten att det krävdes en del for att göra den trevlig.

En av våra nya grannar har en parabol vi fått koppla in oss på. så istället for BBC, har vi nu en kanal av vardera spansk, fransk, italiensk, portugisisk och tysk. Men jag har inte hunnit se vad de visar förutom att jag såg ett tecknat avsnitt av Mumintrollen på spanska. Det är bra språkträning men egentligen är jag mer intresserad av nyheter. Jag har förstått att oljetillgången hit ska strypas men det är inget man märker. Alla bilar är ju antingen for militärer eller partihöjdare och deras bensin fixar väl staten alltid någonstans ifrån så de enda som känner av höjda bensinpriser är vi utlänningar.

Apropå militärbilar så är det intressant att räkna det pärlband av gröna lastbilar eller jeepar som kantar vägarna med ett par man under motorhuven och resterande fem eller femtio passagerare kring en lägereld bredvid. på stora vägar ser man väl en per mil i snitt, på mindre vägar uppe i bergen speciellt ser man nog en per kilometer. på samma satt som de lyckas hålla ihop bussar med hjälp av målarfärg och papier maché så finns det alltid något sätt att få igång en jeep eller lastbil igen.

Strömmen kommer och går har på mitt hotellrum, men ännu finns det inget vatten. Jag hade tänkt att äta lite snabbnudlar med vatten från tekokaren eftersom maten i hotellrestaurangen verkligen inte är god, men jag börjar snart bli för hungrig för att vänta.

Jag är nu den enda utlänningen på hotellet sedan de tyska biffutdelningsgängen åkte i morse respektive i eftermiddags. Det är en handfull tyskar som är har i landet i fem veckor for att övervaka utdelningen av ett par tusen ton fruset biffkött från Tyskland. Det är den tredje och sista sändningen och genom den ska nu alla gamla, alla gravida och alla barn upp till grundskolan samt deras lärare fått fem kilo per person. Kontrollanter hävdar dock att de har bevis for att drygt hälften gått till militären istället. Men de säger också att det kanske är bättre att lite när fram dit det ska an att allt hade eldats upp i Tyskland.

Det märks på koreanerna att köttet är något de verkligen vill ha. Medan vi andra får kämpa för att se var det vi ger tar vägen, om vi överhuvudtaget får genomföra våra projekt, så får bifftyskarna till och med välja var de vill åka och de kan säga till alldeles precis innan och inte en vecka innan som vi. Häromdagen såg jag till och med några bifftyskar promenera längs gatan har i Wonsan utan guide!!! Det var helt otroligt att se och jag stirrade nog lika friskt som koreanerna de mötte. Jag blev så chockad när jag såg det att jag inte tänkte på att det de gjorde var något helt normalt, medan det onormala var att jag satt i bilen och väntade på att min översättare skulle springa och köpa en anteckningsbok åt mig och att jag inte ens fick följa med.

Ja, hur kan man beskriva vanan i det ovana? Visst vet jag hur det funkar i resten av världen, men jag har nog vant mig så mycket vid vad jag far och vad jag inte far göra har i Korea att det känns som om all annan verklighet är som en slags irrelevant dröm som inte riktigt har med mig att göra. Det är inte så konstigt att folk finner sig i systemet när till och med jag börjar ge efter. Men jag har insett att livet blir mycket trevligare om jag utgår ifrån att allt är förbjudet eftersom jag då kan glädjas åt det som är tillåtet.

Chocken av att se bifftyskarna promenera ut från hotellparkeringen har i Wonsan eller den när jag hörde om någon som hoppat på en buss i Pyongyang, är helt äkta och det är på något sätt som om de enda referensramar jag någonsin haft är härifrån. Men an är inte allt hopp ute med mig. Trots att jag är medveten om vad som galler så försöker jag såklart tänja på gränserna.

I helgen hittade jag och Olof till det första riktiga affärscentrum jag sett i Pyongyang och jag trodde inte att det fanns något liknande. Det såg ut som vilket förortscentrum i Sverige som helst (naja, nästan) Det var helt miljonprogramstidsenligt med ett torg i mitten och en gågata med alla sorters affärer, både varuhus och små butiker. Det var skabbigt och nedslitet, men till skillnad från de sprillans nya marmorglänsande dollarshoperna vi bör handla i så var det värsta reaträngseln. Det gick inte att gå själv utan man trycktes fram av folkmassan och när jag ville stanna och titta på någonting i en glasmonter fick jag hålla i mig for att inte foras vidare. I ett land där det närmaste jag brukar komma folk är genom bilfönstret var detta ganska unikt.

De flesta affärer hade en blandning av importerade (mest från Kina) och lokalproducerade varor och i några kunde vi handla med dollar. eller rättare sagt: alla var tvungna att handla med dollar. Och som sig bor i rearusning på en lördag förmiddag, sprang vi också på någon vi kände. Phong och Olga (från Vietnam respektive Sibirien som just avslutat sina fyra är i koreanska på universitetet har) var och letade efter en födelsedagspresent till en kompis. Vi köpte en flaska fransk rosevin for tre dollar och en flaska hudkram for trettio cent och till skillnad från de allra flesta dollarshoper tog de faktiskt emot mynt.

Den allra senaste nyheten om dollar är att från och med 1 december så ska alla dollarsedlar i omlopp (av vilket en stor del är falska och kan bara användas vid strömavbrott) bytas ut mot Euro. Jag tror inte på det förrän jag ser det, men det verkar vara en god ide att göra sig kvitt alla falska sedlar samtidigt som fiendens valuta.

Andra nyheter är att WFP nu fatt klartecken att börja med sitt eget Internet. De har köpt en gammal satellitantenn från Östtimor och ska väl få igång det hela innan jul. De andra FN-kontoren får vänta tills i mars men vi NGOer har väl aldrig råd med såna enorma kostnader. WFP sparar nog däremot både pengar och bekvämlighet eftersom deras telefonkostnader blir lägre och de dessutom kan ha satellittelefoner for de som är baserade utanför Pyongyang. Annars kan man inte ringa rikssamtal har i landet annat an mellan ministerier på olika nivåer.

Jaha, det har var allt jag kom på att berätta den har gången. Termometern står på tretton grader och jag har slagit ihjäl nästan tre timmar, så nu ska jag krypa ned under mina filtar och sova.

onsdag 6 november 2002

Strömavbrottens tid

Strömavbrottens tid är inne. Som tur är har vi UPS som fungerar som en slags back-upper så att inte datorerna slår av, men nu är det strömavbrott flera gånger dagligen. En del haller på i flera timmar och då klarar inte ens UPSerna det. Igår kväll blev jag sittande ett bra tag i tvärmörker, vantandes på ljusare tider eftersom jag hade ett fax jag behövde skriva ut och faxa iväg innan jag gick hem.Ja så är vardagen har. Inte farlig och spännande och exotisk, bara lite vardagsbekymmer som alla tillsammans gör att vi sakta slits ut. Men far jag bara kanna frihet i Kina ibland så överlever jag nog.

Jag var i Kina ett par dagar förra veckan förresten. När jag satt i taxin på vag till hotellet kunde jag inte sluta förundras över alla frukt- och grönsaksstånd som kantade vägen. Det kändes verkligen som jag kommit till paradiset. Har val inte tidigare insett vidden av den lyx det är med färskt frukt och grönt. Allen, en kinesisk van, kunde inte sluta skratta åt mig när jag inte kunde saga något, bara gapa över vad vi passerade. Efter en massa turer fram och tillbaka fick jag äntligen klartecken att jag kunde åka med Svempa (Sven-Erik från svenska pingstmissionen) i hans bil upp till Dandong på andra sidan gransen. Även om det bara är 200 kilometer far vi så klart inte kora själva i egen bil, utan man måste alltid ha med sig både översättare (politiker) och chaufför (spion). De kan sen inte passera gransen utan man måste betala typ 50 dollar per person och dag till dem i traktamente for att de stannar i Sinuju (gränsstaden på koreanska sidan) under tiden man själv är i Kina. Sen är det alla tillstånd man måste skaffa över en vecka innan man åker och som jag på grund av en slapp liason officer inte höll på att få i god tid.

Hur som helst blev mina papper klara samma morgon som vi åkte och vi kunde ge oss iväg på skumpiga småvägar. Där viktiga människor åker är det eleganta tolv-filiga motorvägar, men vägen som verkligen är Koreas livlina eftersom det mesta godset kommer in i landet med lastbil den vägen, bestar av en smal vag, delvis utan asfalt.Stannade på ett kollektivjordbruk där vi blev bjudna på den mest storslagna lunch jag någonsin ätit. Jag tappade rakningen på antalet rätter, men bordet var så fullt att tallrikar dignande med godsaker stod ovanpå varandra och man fick skynda sig att smaka eftersom det hela tiden bars in och ut nytt. Sanslöst gott var det och magen stod i fyra horn samtidigt som de flesta människor på kollektivet säkert svälter. Det hade varit en rejäl översvämning i augusti och de mesta av skörden hade spolats bort. Även deras fiskdamm hade förstörts, men den hade de byggt upp igen, den har gången med ännu fler och ännu större färggranna betongskulpturer (en helikopter vars rotorblad snurrade i vinden och en fiskebåt med en rosa tiger på, allt i naturlig storlek)Kom fram till Sinuju och Dandong på kvällen och hade sen två dagar i Dandong då jag shoppade åt mig och åt andra och tog sen taget tillbaka med trettio kilo frukt.

Utanför fönstret har på kontoret kor det förbi lastbilar med kal och jag inser att säsongen framfor andra nu heter "kimchi". Kimchi är en nationalratt och bestar av kal eller olika slags rotfrukter i en chilistark inläggning. så just nu är det skördesäsong och alla man ser kommer bärandes eller körandes med råvaran till kimchi. på en av FN-kontoren berättar de att alla deras jeepar brukar försvinna iväg på kortare och längre oförklarliga turer den har tiden på aret och också har på Cesvi vill de lokalanställda låna bilarna for vad vi misstanker är kimchi-transporter.

Sa har det varit 1 november och kvinnor är nu enligt lag tillåtna att ha byxor på sig. Istället for små tantiga dräkter som minner om 40-talet går kvinnorna nu omkring i plyschbyxor och tackjackor, men lyckas anda inte få till 70-talslooken. Själv har jag börjat dra på mig yllelångkallingar och femtiotolv lager kläder till allas stora nöje. Jag far hora att jag som är svensk inte ska frysa och jag undrar hur mina vänner som är australiensare, vietnameser, italienare och peruaner fortfarande kan gå i tunna bomullsbyxor och utan jacka. Men det är nog bara att inse, jag är mer skapt for myggnat och fläktar an for elfiltar och värmeelement och jag tycker faktiskt att allt under femton plusgrader är kallt oavsett hur svensk jag ar.

I lördags kom Olof hem efter en månads kombinerad semester och jobb i Afrika. Han vantar nu bara på att hans chef ska komma hem så att han kan saga att han inte ska förlänga sitt kontrakt med ett är till vilket alla förväntar sig. Han stannar nog har ett tag till eftersom mitt projekt varar åtminstone fram till slutet av mars. så jag har hittat en ny lagenhet åt oss, som visserligen är ganska liten, säkert bara halva de 135 kvadrat vi har nu, men med UGN och FRYS och mycket fräschare. Vi far se om vi kan flytta nu snart eller kanske först i mitten av december.

Nu ska jag springa iväg for att gå på bio. Det är polska ambassaden som har en egen stor biograf i vilken de ska visa en polsk film ikväll. Efter filmen ska vi prata med ambassadören och fråga om var nystartade filmklubb kan få ha visningar i hans biograf varje sondag.

Och så höll jag på att glömma en kommentar kring det har med kärnvapenprogrammet Korea sagt att de har. Förmodligen avslöjade de det (som alla redan visste) for att ha en påtryckningsfaktor for att få mer bistånd. Men den strategin verkar inte vara så framgångsrik eftersom enligt FN-chefen har finns det nu inga givare i hela världen som vill ge något bistånd hit. så de miljoner människor som redan svälter kommer att bli mångdubbelt fler...

måndag 21 oktober 2002

Inte riktigt som man tänkt sig

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig, i synnerhet när det är sånt man kanske egentligen inte vill göra. Igår var det sondag och jag hade vidlyftiga planer på att tvätta och städa, något jag bara gör när det är absolut kris. Men det var lättare tänkt än gjort. I helgen har det varit 22 långa strömavbrott (faxen här på kontoret spottar ut en remsa varje gång den måste starta upp sig igen det är därför jag håller koll på antalet) och däremellan var det extremt låg eller extremt hög voltnivå, vilket ledde till att det nästan inte fanns något vatten (det kom lite droppande vid ett eller två tillfallen) så då är det inte så lätt att vara renlig. Som tur var fyller vi alltid några flaskor med vatten när det finns så att man kan ha att tvätta händerna och laga mat. Men att duscha eller tvätta golv och kläder hade jag inte nog till så jag hoppas att det kommer tillbaka idag.

Vatten och elavbrott gör att jag börjar bli rutinerad. på hotellet i Wonsan börjar jag alltid med att satta på varmvattenskranen och sätta i proppen i badkaret. När varmvattnet sedan kommer oavsett när under kvällen, natten eller morgonen, lyckas jag samla de få dropparna. Förra gången varande varmvattnet i åtta minuter så det blev bara lite bottensats, men den har gången varade det i hela 22 minuter vilket med lika mycket kallvatten fyllde nästan halva badkaret.

Den har gången var jag i Wonsan for att titta på det vattenprojekt Cesvi driver for Sidapengar i en industristad en timmes bilresa norr om Wonsan. på vägen dit blev jag återigen slagen av de underbara färger hösten ger. på hustaken i byarna vi såg på hall och även mitt på motorvägen torkade man grönt hö, röd chili och gul majs. Det var samma skarpa färger som de branta bergssidorna var målade i: grönt, rött och gult.

På vägen såg jag min första döda person här i landet också. Det var en kvinna som blev påkörd just innan vi kom fram. Skorna låg en bit bort och hon låg i en konstig ställning. En man kom fram och kollade andningen men då hon inte verkade ha någon tappade folk intresset och drog sig därifrån. några försökte dra och putta henne mot diket så att bilarna skulle kunna passera. En bit ifrån kvinnan körde vi förbi en man som var alldeles blodig i hela ansiktet. Han verkade helt galen och skrek och slogs med sig själv och verkade helt ha förlorat sig. Förmodligen blev han påkörd samtidigt som kvinnan och kände henne säkert...

Besöket till vattenprojektet som består i att bygga om hela vattenförsörjningssystemet i en mindre stad var intressant. Det var lite officiellt såklart och jag fick leda ett möte som bestod av stadsplanerare och vatsan-ingenjörer på högsta provinsnivå utan att jag visste vad jag skulle säga. Men sen blev jag visad runt bland pumpar och brunnar och försöker lära mig så mycket jag kan.

Annars vet jag inte vad jag har att berätta. Tillbringar som vanligt min ledig tid med att gå på Taekwondo och på middagar på alla nivåer. Sommarens poolpartyn har nu bytts ut mot mysiga hemma-hos-varandra-kvällar. Fördelen med att vi alla är så isolerade har och inte kan umgås med koreaner och att många inte har sina familjer med sig, är att alla haller sig till varandra.

I lördags hade vi pasta-och-film-kväll hos John och Naomi men det skulle ha varit en officiell välkomstmiddag for den nye (och den förste) brittiske ambassadören. Nu blev den dock inte av eftersom, av politiska skal mellan England och Nordkorea, så måste hans ankomst bli uppskjuten. Men det skulle ha varit en middag for tolv personer, varav jag var en av sex som inte kom från ambassaden, inte for att jag är så betydelsefull utan for att jag enligt John är så pratsam att jag kan få vilken tråkig middag som helst underhållande. Jag tar det som en komplimang.

Dagarna blir allt kallare, men ännu så länge har vakterna (som inte vaktar oss för vår säkerhet utan som ser till att inga koreaner kommer i närheten av oss för landets säkerhet) och trafikflickorna (söta tjejer som dirigerar trafiken istället for trafikljus) höstuniformer som är blå till skillnad från sommarens vita. på nattskiftet har vakterna dock börjat med sina vinteruniformer med pälskrage.

Det talas om Korea på BBC, någon kärnvapenaffär som uppdagats. Men så klart vet vi inte mer har inifrån, utan snarare tvärtom. Det är när man reser till frihetens Kina där det finns en uppsjö av medier som man far veta vad som händer i landet där vi bor och i resten av världen.

onsdag 9 oktober 2002

Fältbesök och skadad Cholima

Börjar känna att hösten är på vag, träden får alla möjliga vackra nyanser i gult och rött. Det är inte väldigt kallt ännu, men man bör ha en tröja i beredskap. Inomhus (bara hemma inte på kontoret) har de satt igång värmen och jag skulle föredra att de inte gjort det eftersom det blir varmt på ett unket satt. Jag har sällan värme på i Sverige eftersom jag föredrar att ha varma tröjor och duntäcke, men igår var det så varmt i sovrummet att jag svettades trots att fönstret var öppet.

Jag har nu jobbat har på Cesvi i över två veckor och saker och ting börjar falla på plats. Projektet jag ska ha hand om startar inte förrän den 1 november, men det är skönt eftersom jag då hinner förbereda en del innan. Jag läser in mig om Cesvi och om tidigare ars projekt och om regler for EU-stödda projekt. Och så försöker jag få en liten inblick i det Sida-stödda vatten-sanitets-projekt som jag också ska assistera i. Det är ett jättestort projekt som handlar om att renovera vattensystemet i en mellanstor stad, allt är väldigt försenat, beställt material har inte kommit från Kina och det är bråttom att få bygget färdigt innan vintern kommer.

Vattenprojektet har jag inte fatt åka och titta på ännu, men jag var på mitt första fältbesök förra veckan. Medvetet ville jag att det har första besöket bara skulle vara en första koll på hur det ser ut på dagisen vi ska stödja, vad de själva säger och vad de vill visa upp. Senare finns det tid for mer kritiska frågor.

Det tar bara tre timmar till Wonsan på den breda motorvägen jag berättat om tidigare. Den är visserligen lite skumpig på grund av skarvarna mellan betongblocken den bestar av istället for asfalt, men halls ständigt ren och fin av kvinnor som sopar och plockar ogräs där hela dagarna (de ser alltid så förfärade ut när det dyker upp en bil som stor dem i deras arbete). Eftersom tolk och chaufför aldrig vill börja jobba tidigare än nio så var det nästan lunch när vi kom fram och självklart skulle det inte gå att få något gjort innan klockan två. på grund av lite missförstånd kom inte den lokale FDRC-mannen (Flood Damage Reconstruction Commission är vara koreanska samarbetspartner som implementerar alla vara projekt) förrän vid tre. Fyra halvtimmeslånga besök senare var vi färdiga för dagen. Resten av dagen fick jag tillbringa på mitt hotellrum även om jag smet ut på en promenad längs stranden när ingen såg mig. Gjorde ett besök till ett dagis till nästa morgon innan vi behövde åka for att vara tillbaka till lunch.

Det kommer att bli svart att välja ut vilka tio institutioner av 225 som ska få mer hjälp an bara filtar och madrasser. De ser alla typ likadana ut, välstädade och fina, men med läckande tak, trasiga fönsterrutor och primitiva kök/badrum. Jag blev nog ganska förvånad över att standarden inte var lägre ändå, men det värsta är nog kylan, inomhus var det redan kallt trots att vintern inte börjat så när det blir minus 30 är det säkert inte helt kul att vara en två månaders bebis liggandes på golvet.

Andra saker som har hänt sen sist är att Olof åkt till Namibia och Angola för en månads kombinerad studiebesök/jobb/semesterresa. Helgen innan han åkte, åkte vi på en liten utflykt med Cholima (var lilla bil) till en sjö i närheten. I ett samhälle på vägen blev vi påkörda av en militärlastbil som rev upp hela sidan på Cholima och kastade iväg oss så vi landade bara någon decimeter från betongkanten ned till floden. Vi klarade oss utan skråmor, men jag blev nog lite chockad så jag sprang hela vägen till sjön for att be om hjälp. Hittade inte Marco och Noi, vara kroatisk/laotiska vänner, men däremot vår granne, den iranske militärattachén som körde mig tillbaka, hjälpte oss att ta bilen till närmaste partihögkvarter for utredning och körde mig tillbaka till sjön där jag till slut hittade Marco och Noi. Noi läser koreanska på universitetet så hon fick tolka så att vi kunde berätta var version av vad som hänt (det hade kommit partigubbar från Pyongyang som berättade for oss vad som hänt utan att ens fråga oss eller den andre chauffören) och sen lyckades vi ta hem bilen eftersom förutom det stora hålet och ena baklyktan så var hon oskadd. Olof gick på förhör nästa dag där de enades om att det var badas fel och han fick betala 30 dollar i böter. Nu står Cholima i garaget och jag undrar hur jag ska få tag på ratt reservdelar i Kina.

En roligare sak som hänt är att jag klarat första provet i Taekwondo så nu har jag fatt ett gult streck på mitt vita balte. Har börjat trana for provet som ska ge mig gult balte. Det är riktigt kul med Taekwondo mest for att det tränar smidighet, styrka, självförsvar och koordination på ett bra satt. Och man måste ju passa på när man har tillgång till en av världens bästa instruktörer.

måndag 23 september 2002

Mitt nya jobb

Efter filmfestivalen var jag så trott på det har landet att jag bara ville spy. Inte eftersom det egentligen var så otrevligt utan mest eftersom man bara går omkring och är trevlig och omger sig med lögner. Men som allting annat så är det ju dubbelt. Jag fick under de tio dagar festivalen pågick en bättre förståelse for hur folk kan gå på myten om det lyckade landet. Som biståndsarbetare kommer man på något satt in genom köksingången, bor i helsunkiga lägenheter, åker runt själv och ser (eller i alla fall pratar med folk som sett) de miserabla förhållanden som finns i resten av landet, far träffa åtminstone några vanliga människor som jobbar i affärer och på restauranger och vi blir inte alltför hjärntvättade av landets politiska religion. Men som officiellt inbjuden gast så sparas det inte på krutet. Vi far bo på värsta lyxhotellet där staten betalade for absolut allt. Vi hade en översättare/guide per delegation (2-3 personer) som var till var tjänst dygnet runt eftersom hon också bodde på hotellet, vi blev överösta med alla möjliga exklusiva presenter, blev skjutsade hit och dit och fick se alla turistattraktioner, hade flertalet förnäma banketter och annat till var ära och mycket annat. Men så förväntades det också att vi skulle bli imponerade av den store ledaren och att vi skulle vara villiga att visas upp som bevis på att hela världen beundrar det politiska system som mer liknar en fundamentalistisk religion. Det blev tydligt att vi inte var där for att se filmer eftersom de alla var dubbade till koreanska och eftersom flera av biograferna inte var tillgängliga for oss. Vi agnade alltså dagarna åt att beundra det lyckade landet och se på alla mirakel den store ledaren hunnit göra under sin livstid och som hans son nu fullföljde. Men i sin vilja att få oss imponerade visste koreanerna inte var gransen gick och när det hela gick till överdrift. Det var intressant att se hur de andra utländska delegationerna förändrade sin syn från imponerade till alltmer skeptiska allt eftersom tiden gick och de började genomskåda saker och ting. De flesta av oss kände sig nog ganska utnyttjade vilket blev tydligt på avslutningscermonin då en av de utländska delegaterna skulle läsa upp ett tackbrev till den store ledaren. Brevet sades vara skrivet av de utländska delegationerna tillsammans men det hade i själva verket skrivits av översättarna och det var ren tur att den australiensiska tjejen som skulle läsa det fatt tillfälle att se det redan kvällen innan. Hon hade då bett att få göra en del ändringar eftersom det var sant hon inte kunde stå for som typ något i stil med att hon trodde på det politiska systemet som finns har och att hon önskade att det skulle inforas på hela den koreanska halvön när de grymma amerikanska imperialisterna besegrats. Men när hon sedan läste upp talet så var vi alla ganska säkra på att det trots allt var den ursprungliga versionen som överröstade henne när den lästes upp på koreanska i högtalarna eftersom den hela tiden avslutade varje nytt stycke i god tid innan henne.
Sa jag åkte på en veckas semester till Kina med Helena. Njöt åter en gång av den frihet jag tidigare tagit for given. Tyckte att det var underbart att inte planera var tid. Att bara hoppa på en buss som tog oss någonstans, att få prata med kineserna på min stapplande kinesiska och faktiskt kunna göra sig lite förstådd. Att få köpa färsk frukt på en myllrande eller att i bästa samspråk pruta ned priset till en tiondel av vad en försäljare begär i något av de många gatustånden. Kunna gå in på vilken liten sunkig restaurang som helst och få in den mest underbara maten for under fem spann per person.
Det var med tunga steg jag lämnade Helena i paradiset och drog mig hemåt. Men samtidigt är det spännande nu då jag idag gör min första dag på Cesvi. Jag ska i eftermiddag börja med att ha det första mötet med vara koreanska medarbetare for att beskriva det vinterprojekt jag ska ha hand om och vad jag vill att de ska göra. Projektet bestar i att assistera dagis i två provinser. Det är obligatorisk skolgång for alla barn från ett par månaders ålder så alla barn är på dagis från morgon till kväll eftersom alla kvinnor jobbar och just på vintern är det ganska illa eftersom det kan bli trettio minusgrader och alla barn på vintern bara ligger på golvet hela dagarna utan vinterkläder eller något att göra. så vi ska dels dela ut madrasser, filtar och leksaker till alla dagis i två distrikt och dels fixa med kok, badrum, toaletter, isolering och nya fönster till ett tiotal utvalda institutioner. Jag har blivit förvarnad om att de koreanska medarbetarna som ju egentligen inte jobbar for oss utan for något ministerie kommer att invanda mot ombyggnader eftersom de säger att det inte behovs, att dela ut prylar är bättre eller ännu hellre vill de ju bara ha pengarna i handen. så det blir spännande att hora.
Förutom mitt eget vinterprojekt ska jag också assistera for ett vatten-sanitets-projekt så jag far val börja läsa in mig på det också idag.

onsdag 11 september 2002

Fullt upp med att vara officiell

Har fullt upp med att vara officiell på en massa tillställningar nu under filmfestivalen. Så fort det blir en stund ledig försöker jag och Helena att se några filmer. Vi är tänkta att visas upp och inte att se film därför är filmerna dubbade och många visas på ställen där vi inte får vara. Men som sagt lite blandad kompott blir det. Under fritiden som inte existerar har jag med skohorn klämt in lite jobb med en projektansökan för mitt projekt jag ska göra för Cesvi för att förbättra villkoren för barn på dagis här, har möjligtvis någon liten stund att träffa Olof (främst när jag bjuder med honom att bo på hotellet där festivalen sker) Jag åker nog till Kina med Helena en vecka och sen ska jag börja jobba för Cesvi.

torsdag 22 augusti 2002

Internationell filmfestival

Sommaren som var varm och fuktig börjar övergå i en behagligare höst, som liksom våren mer påminner om en svensk normal sommar. Jobbar på Svenska ambassaden med att sammanställa nyheter om DPR Korea och klassificera dem i en databas. Jag läser alltså igenom det mesta som skrivits härifrån och från resten av världen det senaste året vilket ger en bra inblick i vad som händer här. Förutom detta heltidsjobb, har jag också engelsklektioner 1,5 timmer per dag för de lokalanställda på en schweizisk och en tysk biståndsorganisation här. Vi tränar konversation så förutom att vi inte kan prata politik eller “västpropaganda” så ger det ett jättebra tillfälle att få prata med koreaner vilket man annars inte får. De är visserligen rädda att avslöja något de inte får, men natur och miljö i alla dess former har jag kommit på är ett bra ämne att prata om. Jag får också veta en del om koreansk kultur.
Om knappt två veckor ska jag delta på en internationell filmfestival här med två av mina filmer och min kompis Helena kommer hit. Jag har blivit utsedd till Head of Delegation, vilket jag tror är bra eftersom jag då hoppas jag kunna komma och hämta henne från hotellet med vår bil ibland. Erick från Tanzania berättade dock en skräckhistoria över hur hans vän blev placerad på ett hotell som han inte fick veta vilket och de vägrade berätta var han fanns och det var inte tal om att få ses på hea tiden han var på besök.
Festivalen håller på i tio dagar och det är nittio filmer från hela världen som ska visas, varvat med besök på landets filmstudio och annat spännande. Sen ska jag förhoppningsvis ha typ en vecka ledigt i Kina, innan jag sätter igång att jobba för en italiensk NGO, Cesvi, där jag nog ska ha hand om olika projekt som har med barn att göra. Förutom detta vill jag någon gång klämma in den filmen jag blivit erbjuden att göra åt FN om deras arbete här, samt en serie bildspel åt Schweiziska biståndsorganisationen. Så det rullar på och jag som hade en tanke på att åka hem när vintern blir som värst här, har så mycket på gång att jag kan stanna i åratal (åtminstone fram till i vår stannar jag som det ser ut nu.

torsdag 15 augusti 2002

Vita elefanternas land

Jaha så var det dags för ännu en rapport från de vita elefanternas land. det blir inte lika ofta nu när jag har ett och ett halvt heltidsjobb att ägna dagarna åt, men något ska ni väl få veta...

Sen sist har jag alltså fortsatt att jobba på ambassaden med en databas för nyhetsklipp, vilket ger mig en ganska unik överblick över vad som händer i landet, samt undervisa i engelska för lokalanställda koreaner, vilket ger mig ett ganska unikt tillfälle att prata fritt med lokalbefolkningen. Jag har det med andra ord ganska bra. Det som saknas nu är att få åka ut i landet och jag väntar på svar från en italiensk NGO om ett jobb som ska låta mig göra det. Även erbjudanden om att göra filmer och bildspel, skulle ge mig mer eller mindre såna tillfällen.

Förra helgen skulle vi åka till Nampo för att äta på restaurangen i hamnen tillsammans med några vänner, bla Nomin, en mongolisk tjej som pluggar medicin och koreanska här. Efter lunchen åkte vi till stranden ett par mil därifrån, men de ville ta 10 dollar per person för inträde (det varierar från gratis och uppåt beroende på vilket humör vakten är på och hur fin bil man har och den här gången kom vi i en ny, fin Landcruiser) så vi drog vidare på andra äventyr. Nomin hade sett en skylt det stod “Sjö” på så vi åkte för att leta upp den. Efter en lång färd på små slingriga vägar mellan risfält och skogar, kom vi till en liten stad som HETTE “sjö”. Nomin frågade en gammal kvinna om det fanns någon sjö i närheten eller något annat “boulgogi”-ställe (plats lämplig för att grilla, vilket är koreanernas favoritsysselsättning) och hon visade oss upp för ett berg. Åkte förbi något som verkade vara källan där mineralvattnet vi dricker kommer ifrån innan vi kom till en vägspärr vaktad av militär. Fick vända om, men vi tyckte nog alla att det varit väl värt försöket.

Mellan utflykterna på helgerna blir det ofta mycket innesittande i veckan eftersom när jag kommer hem från jobb nummer två är det bara någon timme kvar innan det blir mörkt, så antingen går man till puben och tar en öl, åker till takwondohallen och tränar eller tittar på en DVD-film hemma eller hos någon annan. Filmerna kostar bara typ tio spänn i Kina, och eftersom folk åker dit ganska ofta, så finns det sammanlagt en enormt stor samling filmer. Men ingen kommer i närheten av den svenske ambassadören som har tusentals (men så har han också samlat i många år) och dessutom en egen storbildsskärm i residenset.

Trots att sommaren börjar rinna mot sitt slut, är kvällarna fortfarande perfekta för poolpartyn. Var med på två nu i helgen och som vanligt var det någon som blev islängd, dock inte jag. Den här helgen fick jag också de två filmerna jag ska ha med på filmfestivalen i början av september och ägnade lite tid åt att skriva dialoglista på engelska så att koreanerna kan översätta den och hinna träna eftersom de ska simultantolka. Jag träffade sen filmkommittéen igår och hade en officiellt överlämnande, eftersom Paul var med var det ännu mer formellt än förra gången, men jag pratade på ändå och ställde frågor innan de fick stopp på mig och kunde överlämna en elegant lackmålning som tack för de filmer Paul lämnat till dem.

Annars handlar det mesta som händer nu om konsekvenser efter Julireformen jag berättade om senast. Den är nog det största som hänt landet sedan femtiotalet och skulle kunna innebära en större öppning än vad Kina någonsin gjort, om nu allt går i rätt riktning. En av konsekvenserna är att den lokala valutan “won” nu har fått en och inte två växelkurser. Istället för att som innan har en konvertibel won som gick två på en dollar och en “brun” won som på svarta marknaden gick 200 på en dollar, så har man nu bara en och den officiella kursen är 150 till en dollar.

I helgen var vi i en affär där vi hört att de skulle sälja grovt bröd. Hittade inte vad vi sökte, men hittade pastöriserad mjölk i en affär bredvid. När vi skulle betala så fick vi först gå till en växelkassa där vi fick rätt summa i “bruna” won, som vi sedan betalade med i betalkassan så att vi fick ett kvitto vi kunde hämta varorna med. Att få hålla de bruna wonen de tiotal meterna var en häftig känsla och jag lyckades trixa till mig att jag gick därifrån med lite won på fickan. Man skulle nu kunna tro att folk i gemen skulle kunna gå in i den här affären med sina bruna won och handla importerade varor.

Men bara en halvtimme senare när vi hade provsmakat mjölken och ville köpa mer, insåg jag att så inte är fallet. Växlade till mig mer bruna won som tillsammans med det jag sparat från ögonblicket tidigare, blev exakt rätt summa för att köpa tre mjölkflaskor. Men de ville inte låta mig handla eftersom jag inte betalat allt i dollar. Men eftersom växelkassan är i ett annat rum, kunde de egentligen inte veta hur mycket dollar jag växlat, men de var väl rädda att göra fel eftersom ingen vet vad de nya reformerna egentligen innebär. Dollarshoper är fortfarande dollarshoper oavsett om vi några meter får hålla bruna won. Vi får bara ha dollar och vanligt folk får bara ha bruna won, det är bara de cirka tusen personer som hör till eliten som får göra som de vill, handla både i dollarshoper och på lokala marknader.

Hörde häromdagen om en korean anställd på en av NGOerna här som hade begärt lönesänkning. De nya växelkurserna innebär att organisationerna betalar högre löner, men eftersom alla är statsanställda går de pengarna till staten som sedan betalar ut löner. Den här smarta personen hade räknat ut att staten vann men han förlorade på en lönehöjning.

Förra onsdagen skulle jag köra upp för att få ett koreanskt körkort. Jag hade redan fått det uppskjutet en vecka eftersom ambassadens översättare inte hade tid, men nu accepterade jag inte någon mer uppskjutning så eftersom den svenska ambassadens chaufför med bil lånats ut till en officiell resa som västambassaderna gjorde tillsammans, lyckades vi få låna den tyska ambassadens chaufför och min egen bil. Hade otur och fick högsta chefen för hela trafikmyndigheten att ha hand om mitt teoretiska test. Detta i ett land där kvinnor egentligen varken får köra bil eller cykla. Jag fick en kuggfråga ett tecken trafikkvinnorna (för nästan alla trafikpoliser är kvinnor så att chaufförerna ska ha något fint att titta på) gör extremt sällan (ingen jag frågat efteråt har vetat svaret). Kunde inte svaret och blev kuggad utan att få en andra fråga. Men vår översättare, Pak, som är en hejare på att snacka sig ur olika situationer satte igång att prata om Sveriges diplomatiska betydelse här i landet och det slutade med att jag fick göra det praktiska provet som jag klarade galant samt att ambassadören Paul inte ens behövde göra något test alls.

Pak lyckades också få mitt körkort klart på bara en vecka (annars tar det minst två eller tre) efter testet så igår körde ambassadens chaufför mig och Pak till trafikmyndigheten där jag fick hämta ut mitt körkort, till min stora lycka hade jag lyckats att få kategori fyra (indikation på hur bra chaufför man är som ligger till grund för hur hög lön man kan få som chaufför, går från ett till fem där fem är sämst, men utlänningar i princip inte kan få bättre än fyra).

På vägen åkte vi också till telekommunikationscentralen och betalade för att få telefon installerad. I fem månader har vi väntat, men nu tog Pak tag i det och han bad om ursäkt att vi kanske inte kunde få den förrän efter en vecka. Det är extremt dyrt, 5500 kronor initialt och sen typ 400 i månaden, men det är eftersom DPR Korea inte är med i nån sån där internationell telefonöverenskommelse. Man kan visserligen ha en lokal telefonlinje också vilket “bara” kostar 1000 kronor, vi hade tänkt ha det eftersom det ändå är för dyrt att ringa internationellt, typ 80 kronor per minut, men upptäckte att då kan man inte ringa till andra som har internationella linjer, vilket alla våra vänner har, så då hade det ju varit lite onödigt.

onsdag 31 juli 2002

Förändringens vindar

Det känns som om jag är här just i rätt tid, jag känner hur förändringens vindar blåser äntligen kommit till detta vindstilla land. Någon som varit här länge så att de har hänt mer de senaste tre månaderna än de senaste tre åren och den allra viktigaste händelsen är kanske Julireformen. Den går bland annat ut på att folkets löner har tiofaldigats i ett slag samtidigt som alla priser också gått upp till det tiodubbla. Folkets won närmar sig alltså den konvertibla wonen, även om det fortfarande återstår minst en lika stor reform till. Dessutom har folk nu för första gången fått börja betala pengar för el och vatten. Det statliga distributionssystemet som tidigare gav folk allt vad de kunde tänkas behöva, vilket medförde att lönerna bara behövde vara lite extra fickpengar, håller nu på att avveckla sig själv. De sägs att det som tog tio år i Kina, har införts här över en natt.
Det verkar också som om trycket lättat vad gäller influenser utifrån. En kille från en tysk NGO har varit i Syd tidigare, bland annat eftersom han håller på med Taekwondo, och han hade med sig musik därifrån som han spelar i bilen när de är ute i fält. Koreanerna han är ute med låtsas som om de inte förstår vad som sjungs, en undrade om det var på ungerska, men de tycker om det och spelar det om och om igen.
Men trots att saker och ting lättas upp tar det, och måste det få ta, tid. Fortfarande blir vi med all säkerhet skuggade och avlyssnade (en gubbe brukar på skoj beställa kaffe genom att prata med blomvaserna på restauranger eftersom han menar att det ju finns mikrofoner överallt) Chaufförerna som jobbar för oss utlänningar är ofta mycket högt utbildade, oftast på universitetet för utländska språk. De låtsas som om de inte förstår, men de flesta har varit med om något tillfälle då man ha sett igenom deras spel. Om man berättar något skämt mellan sig i bilen kan man smygtitta på chauffören genom backspegeln och ibland kan man se hur svårt han har att hålla masken. Någon berättade att han på franska sagt att de skulle svänga till höger, men översättaren hade inte hunnit översätta det förrän chauffören redan hade svängt. Jag hade en liknande erfarenhet med chauffören från SDC som hämtar mig utanför ambassaden och lämnar mig hemma i samband med mina engelsklektioner. Men vad ska man göra, vi är ju i många situationer hänvisade till officiell bil med chaufför eftersom det ju inte finns några kollektiva färdmedel och i praktiken inga taxibilar.
Jag sitter just nu på svenska ambassaden och jobbar med att bygga upp en databas för pressklipp om DPRK, ganska intressant både eftersom jag lär mig att göra en databas vilket jag aldrig gjort förr och eftersom jag lär mig om landet när jag ska läsa alla artiklar för att klassificera dem. Klockan fyra blir jag hämtad av ovan nämnda chaufför för att åka till SDC, den schweiziska statliga biståndsorganisationen, som ligger strax utanför diplomatområdet. Jag hade lektion med fyra koreaner igår och det var ganska tufft. De är högutbildade politikertyper som jobbar på SCD och på GAA, en tysk NGO som finns i samma hus, och är säkert mycket duktigare än mig när det gäller grammatik och sånt. Men de behöver träna konversation, vilket är svårt att få dem att förstå. En av dem är liasion officer (utsänd från jordbruks- eller utbildningsdepartementet att jobba som tolk på utländska organisationer) och han har mig under hård koll.
Idag skulle jag ha kört upp för mitt koreanska körkort, men tolken här på ambassaden hade inte tid att ta med mig dit idag och det är kanske tur eftersom jag inte pluggat vägmärkena eller trafikpolissignalerna. Sedan någon vecka tillbaka är det lite klurigt att köra i korsningar eftersom trafikpoliserna (alltid kvinnliga förutom i rondeller där de alltid är manliga) har någon slags sommarledighet. Det innebär att de är på plats, men inte mitt i korsningen utan i skuggan vid sidan om. Jag tror att de ska rapportera om det sker någon olycka eller nåt annars sitter de mest och tar det lugnt. Istället har man satt igång trafikljusen men eftersom det är så ovant kör alla bara rakt in i korsningarna och tutar allt vad de kan.
I måndags var jag och besökte kommittén för filmfestivalen. Lämnade in kompletterande material och anmälde Helena. De har fått nittio anmälda filmer och delegationer från 30 länder så det är ju inte så dåligt. Men de undrade om det finns någon mer inom filmindustrin i Sverige som vill komma med och känner ni någon kan ni ju säga till. Det är ju verkligen en cool chans. De tyckte också att vi skulle börja samarbeta, vilket ju alltid är intressant.
På kvällen gick jag på taekwondo igen och det är verkligen kul, vi har en lärare som skrattar konstant med mig och Naomi när vi försöker oss på alla omöjliga sparkar i alla olika riktningar. Killarna verkar fixa det mycket bättre, de kanske har det våldsamma i blodet. I lördags var det nationaldag, men vi såg inget särskilt i stan. Badhuset var stängt för oss, förmodligen eftersom det var högre prioritet på att folk tvättade sig. I söndags skulle hela taekwondogruppen (självklart bara utlänningar) ha åkt med vår lärare och hans familj på picknick, men av något skäl blev han tvungen att ställa in det så istället åkte vi till den konstgjorda sjön själva. Spelade volleyboll med några iranier, välte varandras båtar för att jaga det enda paret åror och grillade, hade med oss alldeles för mycket mat även om vi gett till läraren innan vi åkte så det fick badvakten och hans familj. Det var verkligen fint väder och på vägen hem såg jag fullt med koreaner som badade i floden. Sist vi var där hade det varit helt uttorkat, men nu fanns det ganska mycket vatten eftersom det har regnat ganska mycket på senaste tiden. Det blir nog en god skörd i år.

måndag 22 juli 2002

Ketchupeffekten

Jag förstår inte hur jag lyckas att alltid få allt att hända på en gång just som jag börjar tycka att livet snurrar på för sakta. Inte hade jag mer än kommit hem från Kina förrän jobberbjudanden började hagla över mig. Började lite smått att tacka ja till att undervisa i engelska två timmar per dag för de lokalanställda på Schweiziska SDC. Sen när jag blev erbjuden en fyrstegsanställning på svenska ambassaden, kändes det som om alla bitar fallit på plats.
Steg ett var att bidra med mig själv samt en eller två filmer jag gjort på en internationell filmfestival som den koreanska staten ordnar för att stärka samarbetet mellan de allierade länderna, vilket Sverige räknas som tillsammans med Libyen, Palestina, Irak och andra ”icke-imperialister”. Filmfestivalen går av stapeln i början av september och jag hoppas att jag ska hinna få hit filmerna i god tid innan dess eftersom de ska simultantolkas. Steg två skulle vara att vikariera som förstesekreterare på ambassaden under en dryg månad i väntan på att efterträdaren till Birgitta kommer. Men i första hand skulle jag inte göra vanliga saker utan sätta upp en databas över nyhetsklipp rörande Korea som olika organisationer här skickar runt. Det är en bra möjlighet att läsa in mig på vad som händer här eftersom det ju inte finns några direkta tidningar eller nyhetssändningar man kan följa. Steg tre skulle vara att få en praktikplats på ambassaden och då göra en undersökning om Sveriges biståndsinsatser här som också kunde gälla som D-uppsats. Steg fyra skulle vara att få jobb som tredjeperson på ambassaden.
Sedan en vecka tillbaka går jag bara och väntar på att jag ska få bekräftat att jag kan börja steg två och under tiden har jag börjat fundera över hur gärna jag vill gå igenom de andra stegen. Fler och fler andra möjligheter börjar skönjas. Idag var jag på en anställningsinterju för Cesvi, en italiensk NGO för ett jobb som projektledare för ett projekt som ska leverera vinterkläder, skor och filtar till barn på lekskolor och dagis ute på landsbygden. Det skulle innebära en väldigt massa fältarbete vilket låter helt perfekt här med vår begränsade rörlighet. Rekryteringen sker från Italien så det kommer ta en à två veckor innan jag får besked. Idag fick jag också reda på att jag får ett jobb på UNDP med att skriva en rapport om FNs totala insatser i landet om jag vill ha det. Concern, en annan NGO undrar fortfarande om jag vill ha kontorsarbete hos dem. Det känns som om det plötsligt blev lite för mycket.
Hur som helst känner jag mig utvilad efter veckorna i Kina och beredd att ta tag i nya utmaningar. Vi börjar också få ett välfyllt hem så det bidrar till att jag känner mig alltmer bofast. I Beijing köpte jag gardiner och mattor samt bordsben till ett trasigt soffbord som nu förvandlats till skriv- och matbord. Vi åkte också till Ikea och köpte lingonsylt och diskborstar. Men den stora investeringen var en DVD-spelare. Filmerna köper man på gatan för under tio kronor styck, så det går att samla på sig en ganska stor filmsamling. Det är synnerligen roligt eftersom det finns en stor mängd ”smala”, europeiska filmer. Annat man köper med sig från Kina är mat som inte går att få tag på här så den senaste veckan har vi frossat i färsk frukt, grönsaker, ost och muesli.
Söndag för en vecka sen åkte vi till gränsen mot Syd och den demilitariserade zonen där. Det är den mest bevakade gränsen i världen och soldaterna från Nord och Syd står bara någon meter ifrån varandra. Det var verkligen spännande att se.
Förra veckan hade som tema bjudningar. Vi började med att äta pizza hemma hos några kompisar, och höjde sedan ambitionsnivån via en lite informell middag med filmvisning hos svenska ambassadören, vidare till en officiell mottagning med buffé för olika EU-projekt och så till en maximalt formell middag hos pakistanske ambassadören. Den middagen var ganska intressant eftersom under välkomstdrinken hölls kvinnor och män separat (bortsett från den tyska ambassadören samt en av cheferna som är kvinnor och som blev en slags ”hedersmän”) och även om vi åt i samma rum var det vid skilda bord. Det var också kul att höra de tungvrickande hövliga talen där de alla tilltalade varandra ers excellens.
I söndags var jag äntligen och såg Ariranguppvisningarna som nu går in i sin slutfas. Det var lika fantastiskt som jag hade förväntat mig och det var verkligen värt 50 dollar (tredje klass som uppgraderades till andra klass eftersom jag gick med diplomatfolk)
Igår började jag på taekwondo, vilket var väldigt kul. Ett par av killarna har hållt på ett tag och de tränar två-tre gånger i veckan och nu har jag och två andra tjejer också börjat. Inte främst för de stridande momenten utan mest för att träna smidighet är det väldigt kul. Nu har jag träningsvärk, men har lovat att komma igen imorgon. Vi tränar i en av de stora sportarenor som byggdes i samband med att man hoppades kunna ha OS här 1988. Det är en ståtlig byggnad, men det finns ingen el så det blir ganska mörkt efter ett tag (och säkert ganska kallt på vintern)

tisdag 16 juli 2002

Första semestern i Kina

Hej igen. Nu är jag tillbaka hemma i Pyongyang igen efter en 2 1/2 vecka lång semester i Kina. Det blev inte så mycket mailande från Kina som jag hade trott eftersom i Beijing, där jag hade mest tid för sånt hade alla internetcaféer stängt ned efter att en bomb exploderat i en av dem för ett par veckor sedan. Det enda som gick att få tag på var på några lyxhotell där det kostade fyra kronor per minut. Men i alla andra städer vi kom till, även om de var små med kinesiska mått mätt (allt under en miljon invånare räknas som mindre städer eller byar), fanns det internetcaféer i varenda gathörn för fyra kronor per timme.
På morgonen den dagen jag skulle åka blev jag hämtad av vår chaufför och skjutsad till tågstationen. Han följde med mig in och såg till att jag kom på tåget ordentligt. Det var en häftig tågresa och vi kunde se Korea flyta fram utanför fönstret. Träffade två svenska turister, några tyskar som installerat en bakugn åt en tysk biståndsorganisation samt en ambassadörsfamilj från Libyen. Man kan åka tåg hela vägen till Beijing, vilket tar ett dygn, men jag hoppade av i Dandong (som är första staden på andra sidan gränsen till Kina) på kvällen. Tittade på alla nyfikna människor som var där för att hoppas få se något av Nordkorea och jag kunde säga till dem att det inte var så mycket att se, mer att uppleva. Efter någon dag åkte jag buss till Dalian som ligger vid kusten och som är en underbart vacker och mysig stad. Under den åtta timmar långa bussresan kom jag att prata med Yuling, en kinesisk tjej i min ålder som jobbar som engelsklärare på ett universitet i Dalian. Hängde sen med henne och hennes pojkvän en del de närmaste dagarna. Bland annat bodde jag delvis hos dem och så körde en av hennes vänner runt oss i omgivningarna. Det var ett kul sätt att uppleva Kina på. Tog så nattbåten till Tianjin och sen vidare till Beijing där jag träffade Olof som kommit med flyget. Tillsammans åkte vi till Inre Mongoliet som är den delen av Mongoliet som är typ ockuperat av Kina. En stor del av vår vecka där gick åt till att resa långa avstånd med tåg och buss tvärs över gräslandet där det knappt finns några vägar, ett hänförande vackert landskap. Men vi hann också besöka två buddisttempel som var vackrare än något jag sett i Indien. Och så sov vi i jurta (mongoliska tält) samt red över vidderna. Stället vi red på låg bara någon mil från det “riktiga” Mongoliet och till skillnad från 45 grader varmt och extremt fuktigt i Beijing så var det här uppfriskande svalt och jag hade gärna haft på mig en stickad tröja. Vi red genom stora flockar med halvvilda hästar och galopperade över gröna kullar. Tränade för fullt inför den långa ritten hem till Europa, bland annat genom att rida en galen häst som trodde att det var rodeo samt genom att gå omkull med en annan och få snygga blåmärken över hela benen.
Hade otur på vägen hem i lördags eftersom det var en tyfon här i Korea och vi därför fick omdirigeras till en flygplats i norra Kina där vi blev sittande i ett litet rum utan något att äta eller dricka från morgon till kväll. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag hade det bra och kul i Kina och att det är ett lätt och trevligt land att resa i, blev överraskad hur mycket kinesiska jag kommer ihåg så här sju år efter att jag läste det, men det är långt kvar innan jag kan ha några mer ingående samtal.
Nu är det slut på slödagarna och det är dags att börja jobba. Sista dagen innan jag åkte till Kina var jag på SDC, typ Schweiziska Sida och det bestämdes att jag skulle börja jobba där som engelsklärare för den koreanska personalen två timmar om dagen. Skulle ha börjat igår, men det blev uppskjutet två veckor på grund av att de startat ett nytt projekt. Det är ganska skönt för då hinner jag förbereda mig lite. Nu i eftermiddag ska jag träffa den svenska ambassadören Paul och hoppas kunna diskutera lite arbetsuppgifter på ambassaden.
Annars har det hänt en hel del när jag varit borta, folk har åkt och kommit och jag börjar känna mig som en som varit här länge. En som åkt lite oförberett är en fransk-italiensk tjej som var chef för en av de NGOer som jag kanske skulle få ett deltidsarbete hos. Jag har umgåtts en del med henne och reagerat på att hon är ganska hård och rättfram. Förmodligen var det den attityden som fick dem att anse henne för obekväm här. Hennes organisation valde att avskeda henne med omedelbar verkan för att kunna ha kvar sin verksamhet här och hon fick bara ett par dagar på sig att packa. Så kan det gå om man ifrågasätter för mycket.
Nu är målarna som varit här för att måla om balkongen klara så nu ska jag gå.

måndag 24 juni 2002

Midsommar och varuhus

Ännu en måndag som jag är ledbruten efter en ridtur dagen innan, dock inte lika illa som förra gången. Började morgonen med en varm dusch, vilket betyder just väldigt varm. Ibland finns det nämligen inget kallvatten och vattnet i båda kranarna är skållhett. Eftersom vår toalett ständigt rinner, märker man det när man lyfter på toalocket och hela badrummet snabbt blir ett ångbad. Det är varmt och fuktigt att gå på toaletten och man bränner sig lätt i duschen, men det är nog ändå bättre än när det bara finns kallvatten eller det inte finns något vatten alls vilket händer vissa dagar.
Som ni säkert märkt så var det midsommar nu i helgen, så även på en så avlägsen plats som denna. Den svenska ambassadören är i Sverige, men B som är den andra halvan av ambassadpersonal såg till att prata med tolken som pratade med vakten som kunde låta oss använda residensets underbara trädgård. Förutom mig och Olof finns det sen inga fler svenskar så vi bjöd in Geir från Norge (hans australiensiska flickvän fick komma med också) Eigil, också från Norge , samt Karin med barn som är brasiliansk-svensk-italienska. Även någon dansk-polack samt två finska kvinnor var bjudna men de dök aldrig upp. Norrmännen ville fira med brasa på söndagen och vi med midsommarstång på fredagen så resultatet blev en kompromiss med picknick på lördagseftermiddagen. Det var jättebra med knäckebröd, sill, vegetarisk sushi, pizza och pastasallad och jag lärde barnen att binda blomsterkransar.
Senare på kvällen var det poolparty till Alisons ära då hon åker hem till Irland efter två år här. I väntan på att det kommer en efterträdare till henne vill de ha någon mer som jobbar på deras kontor så de frågade mig. Nu har jag många trådar ute för att få jobb, men kommer att lägga allt på is ett par veckor eftersom jag åker till Kina på torsdag. Det var många turer fram och tillbaka för att få det att stämma med Olofs procurement trip (veckolånga shoppingresor som alla här har till Beijing var 6e-12e vecka), ett eventuellt besök till DMZ (gränsen till Syd) och en erbjuden bilresa till Dandong (den fösta staden på andra sidan gränsen till Kina) Men nu har det hela löst sig så att jag lyckats få köpa en tågbiljett till Dandong (måste vanligtvis bokas minst en månad i förväg) och därifrån ska jag sedan ta mig långsamt till Beijing dit Olof kommer en dryg vecka senare. Vi åker sedan tillsammans till Inre Mongoliet en vecka innan vi flyger hem. Det ska verkligen bli skönt att få resa lite fritt och få göra lite som man vill.
I lördags hann vi också åka på en liten utflykt till Varuhus nummer ett. Framförallt i studiesyfte är det otroligt spännande att gå i de affärer som inte är dollarshoper eftersom man får en glimt av vad vanliga människor har tillgång till. Nu är det väl en sanning med modifikation eftersom det inte finns så många ”vanliga” människor här i huvudstaden. Jag har hört att man oftast har gjort något bra för partiet och får bo här där det finns varmvatten, el och mat som belöning, men i alla fall.
Varuhus nummer ett var häftigt. När de såg att vi steg in genom entrén sprang en kvinna fram och slog på all belysning i hela det stora varuhuset och en kvinna sprang framför oss för att hinna sätta igång rulltrappan innan vi hann fram till den. Det var fem våningar fullt med varor, men inte så mycket folk eftersom det mesta nog är för dyrt för att vara annat än prydnad i montrarna.
Till nummer ett får de ibland utlänningar som kommer, även om jag inte är helt säker på att man får gå in dit utan att vara del av en turistgrupp. Det är därför inte riktigt lika absurt som varuhus nummer två där vi var för någon vecka sen. När vi gick in där kom ingen och tände lamporna så det var lite halvskumt vilket ökade spänningen. Vi gick in lite försiktigt, beredda på att bli ombedda att gå därifrån. Men ingen stoppade oss så vi fortsatte långsamt och noggrant att titta igenom varenda monter på våning efter våning.
Priserna var helt vansinnigt absurda. Till exempel en ganska stor urna i keramik kostade sex won, vilket ju är billigt även med den konvertibla wonen som står i drygt två till en dollar. Men så fanns det till exempel nån slags syntetisk pläd med en tryckt tiger på (importerad från Kina) som kostade 1100 won! Så var det med en massa andra saker, antingen var det billiga eller jättedyra. Om man jämför med folkets won som står i tvåhundra till dollarn så är det väl priset på pläden lite mer rimligt, men då blir ju urnan enormt billig. Och hur billiga blir då inte tallrikarna för en halv won? Det var märkligt att två saker som jag tyckte verkade värda ungefär lika mycket hade en sån enorm prisskillnad. Jag har svårt att greppa prissättningen men det har väl folket här också.
För att få något slags folkets perspektiv så hörde jag häromdagen att pensionen är på trehundra lokala won per månad, ett kilo kött kostar lika mycket och ett ägg kostar 0,20. De lokalanställda på de utländska organisationerna här får en lön på trehundra dollar, vilket med den officiella kursen blir drygt sexhundra won. Men nu är verkligheten sån att de allihop är anställda som observatörer av staten. De får inte behålla en så stor del av lönen själva, men jag tror att de får behålla en liten del i dollar att handla i dollarshoper för att fortsätta vara lojala. I övrigt får de nog som alla andra i det här landet tilldelat sig bostad, kläder och matransonering samt lite fickpengar, allt enligt ett speciellt kategorisystem.
När vi var i Varuhus nummer två ville Olof köpa en sån där röd pionjärhalsduk som alla barn har, men de ville inte ta emot dollar. Så därför började vi samla på de leksakspengar man tryckt upp till Arirang och som vi får betala med nu i och med Arirangfestivalen (man kan få dem som växel i våra vanliga affärer och restauranger så att man slipper en eländig blandning av japanska, amerikanska, malaysiska och kinesiska mynt) och nu när vi kom till varuhus nummer ett kunde han köpa en sån halsduk för tre won. Jag hittade några coola saker som ett plastpussel med alla provinserna (såklart både i nord och syd) som jag ska köpa när jag samlat lite mer leksakspengar.
Det är mycket om pengar och priser, men jag är väl förstörd som vuxit upp i väst och lärt mig att inte tänka på annat. Men det är intressant att det inte bara är jag som har svårt att greppa vad saker och ting kostar, de officiella myndigheterna har heller ingen koll. Hörde att Fred sagt till att Internetcaféet som kostade femtio dollar per halvtimme var lite dyrt. Nu kostar det bara typ tio per timme vilket börjar närma sig de officiella priserna i Kina. Nu finns det i Kina en massa mycket billigare ställen, men jag hörde om ett i Beijing som exploderade då den var illegal.
För att fortsätta på temat olaglig affärsverksamhet så var vi och red igår igen. Efter att ha skickat tillbaka två hästar som var för små eller för oridna och bytt sinsemellan så fick jag ett otroligt vackert litet fullblod som var helt sagolikt. Men de blev nog lite besvikna på mig för att jag inte utnyttjade toppfarten, men jag lovade att komma och kapplöpa nästa gång. Eftersom det inte finns någon officiell hästuthyrning, så har Marco lyckats få oss att hyra de här hästarna på zoo, men det sker i hemlighet och det är också därför vi inte kan få rida ut dem i skogen. Men om vi köper ett par lådor öl kan vi säkert få rida ut nångång. Till en början ville de ha tjugofem dollar per timme men nu betalar vi tio vilket ju är rimligt eftersom det dels är bra och välskötta hästar och eftersom det säkert är många som måste betalas för att hålla tyst.
Annars fortsätter jag att utforska landet. I fredags var jag i en av mina parker och satt och skrev. På bänken bredvid mig satt en militär och bevakade mig länge. Jag brydde mig inte om det eftersom jag inte tycker att jag har något att dölja så jag låtsades som ingenting, jag börjar bli van vid att alltid ha folk som spionerar. Efter en stund satte han sig bredvid mig och började prata. Han talade till och med mindre engelska än jag talar koreanska, men med hjälp av gester och teckningar hade vi en mycket enkel konversation. Det kanske hade varit en alldeles vanlig händelse i vilket annat land som helst, men här var det så oerhört unikt. Jag hade en bok som jag ska börja lära mig koreanska ur och genom att det i den fanns meningar på både koreanska och engelska och vissa små ordlistor kunde vi peka på dem för att säga det vi ville. Nu var det ju inte helt lyckat eftersom den boken är gjord för amerikanska affärsmän som åker till syd och därför var dels orden inte av intresse eftersom det mest handlade om affärskoreanska och dels så var det kanske inte så lämpligt att alla exemplen kom från staden som det är förbjudet att tala om. Efter en stund gick han för att låna en väns engelskbok, men den var inte mycket bättre. Dels handlade det bara om den store ledaren vilket jag var lika ointresserad av som av att prata om häftapparater, dels var den ganska avancerad med nästan all text bara på engelska. Hur som helst så lyckades vi ganska bra och vi satt säkert och pratade i ett par timmar innan det var dags för mig att gå. Då hade jag fått reda på en hel del om honom, hans familj och hans framtidsdrömmar, vilket ju var intressant. Häromdagen sa någon att hemliga polisen säkert redan samlat ihop till en tjock fil om alla konstiga saker jag gör. Men ju mer jag är här, desto mer övertygad blir jag om att så länge man inte talar om politik öppet, vilket jag aldrig gör, så är det nog ingen större fara.
För visst gör jag saker man kanske inte får, men på ett ganska oskyldigt sätt. En dag var jag och Olof ute och körde i vår bil Cholima, som vi döpt efter en gammal koreansk mytisk häst som symboliserar framgång och snabbhet. Vi körde till utkanterna av stan och kom in på en slingrig och skumpig grusväg. Det gick inte att köra så snabbt och det gav ett bra tillfälle att titta på alla människor som bodde och arbetade där. Efter en halvtimme eller nåt kom vi fram till en marknad, vilket är en av de saker som klart och tydligt är absolut förbjudet för oss. Vi hann se en gammal kvinna som sålde cigaretter och öl utanför själva marknadsplatsen och folk som kom ut med kassar fulla med färska grönsaker (något vi alltid har svårt att få tag på) innan vi vände och körde därifrån.
Det finns säkert flera anledningar varför vi inte får gå på marknader. En viktig orsak är säkert att det matbistånd i form av matolja, mjöl och sånt som egentligen ska delas ut, säljs här. Andra orsaker är nog allmänt att kontrollera oss. Det är som med att köpa glass på gatan. Vi har dollar och ska alltså handla i dollarshoper. Att handla med folk på gatan är konstigt och den officiella förklaringen är nog att har vi ingen tolk med oss kan vi bli lurade. Annars är det nog så att det är förbjudet för folk i gemen att få tillgång till dollar. Man får ju tänka på att vår kurs är 1 dollar till 2 won, medan svartabörskursen är 1 dollar till ett par hundra won. Tänk då hur ruskigt mycket pengar det blir för den lilla tanten som säljer glass eller sallad. Dessutom är all privat verksamhet förbjuden, alltså ”finns” det inga marknader eller små glassförsäljare. Allt ska ju tillhandahållas av staten och då finns det ju ingen anledning att köpa och sälja saker. Marknaderna får vi alltså inte ens se och regeringen ser genom fingrarna med glassen nu när det är sommar och varmt. Jag tror att man skulle säga att det är utdelning och inte försäljning, möjligtvis mot en slags ransoneringskort.
Annars så börjar fotbolls-VM närma sig sitt slut. Såg matchen där Korea slog ut Spanien och blev mycket förvånad sen när det visade sig att några av de lokalanställda på FN hade sett matchen och var glada över resultatet. Men det visar ju dels vilken position de lokalanställda har i systemet här eftersom de tillåts se sånt, och dels visar det att de kan se att de i syd är deras släktingar mer än vad de en fiendemakt.

måndag 17 juni 2002

Mer äventyr

Använder fortfarande Olofs emailadress även om de nu faktiskt öppnat ett Internetcafé här! Det är helt underbart sagolikt och jag borde tillbringa en massa tid där om det inte vore så att det var lite dyrt. Femtio dollar per halvtimme skulle ju bli en del i längden… Men det är klart, det är ett första steg förutom att jag inte tror att någon ännu haft råd att utnyttja det. Fred som är flyginstruktör och som vi köpte vår bil av har visserligen fått använda det, men han behövde inte betala eftersom det var för att teve skulle kunna filma honom till sina nyhetssändningar.
Annars går livet vidare och jag ska ännu en gång summera vad som hänt den senaste veckan. Hmm… jag är lite patetisk som sörjer Sverige som åkt ut ur fotbolls-VM, men Olof är glad eftersom Spanien gått vidare. Det är verkligen ganska fantastiskt det här med fotboll. Eftersom det inte finns så mycket annat att göra så har det verkligen blivit en stor grej. Att kommentatorerna pratar thai eller lao och att de visar reklam i halva rutan ständigt och jämt är ingenting för hundra nyhetstörstande, isolerade och halvt uttråkade människor. Fullt med folk som kanske aldrig sett en match i hela sitt liv, är nu fullt engagerade för att följa hur det går. Eftersom vi är en sån otrolig blandning av folk från precis hela världen, så är det alltid nån som kommer från det landet som spelar, eller kanske från ett grannland, så det blir väldigt personligt. Många går nog till klubben för att titta på fotboll för att man vet att alla är där så man kan prata lite före, under och efter matcherna.
Men allt är inte fotboll såklart. I synnerhet inte utanför diplomatområdet där säkert inte mer än ett mycket litet fåtal överhuvudtaget vet om att det existerar. Phong från Vietnam, som är student på universitetet här, har en bror i Syd som skickade honom två officiella VM-pins. Jag fick den ena och flera av de koreaner jag mötte tittade undrande över vad det var för något som det stod Korea på. Jag kunde självklart inte säga att det händer saker i den södra delen av landet som ni inte får veta och att fotbolls-VM är en större världshändelse än de stora gymnastikuppvisningarna Arirang.
Idag är jag inte lika ledbruten som förra måndagen eftersom vi inte var och red igår. Däremot är jag lite bränd efter en heldag på stranden i Nampo i lördags. Vi var tio stycken som åkte dit och igår kunde man se vilka de var genom att se vilka som såg mest rödbrända ut. Men det var trevligt, vi hade planerat att åka ganska tidigt, men som vanligt tog det ett bra tag innan alla kom iväg. Förutom NGO-folk, var det Ira från Kazakstan som är student här och två kinesiska tjejer som varken pratade engelska eller koreanska, men som sedan ett år tillbaka jobbar som karaokesångerskor på landets enda nattklubb på ett av hotellen.
På väg ut ur PY försökte vi köpa kol på några av de stora hotellen, men det fanns ingenstans. Körde den fina sex-filiga (i varje riktning) motorvägen där man möter många människor men få bilar och blev förbi-viftade i båda vägspärrarna. När vi kom fram till stranden lyckades Julien muta en av de koreanska vakterna med en stor flaska öl så att vi fick lite plankor så vi kunde grilla. Så badade vi bland måsar och fiskebåtar och Véronique hade Tai chi lektion för oss som var intresserade medan andra spelade volleyboll med några ryssar.
Igår skulle vi ha åkt och ridit med Marco och Noi, men Marco var sjuk, så vi tog med dem till en stor park i stan istället och softade lite där. Vi följde trumslagen och kom till en lite scen där hundratals människor trängdes. Framförallt var det kvinnor över sextio år, klädda i sina finaste silkesklänningar i silver, rosa och andra vackra färger, som dansade och sjöng. En del svartsjuka män sprang och letade efter sina fruar som dansat iväg med någon vilt främmande karl. Dessa skröpliga gamla tanter och gubbar, dansade som tokiga i timme efter timme, kanske med avbrott för lite operasång, det var helt otroligt att se. Noi blev rädd att hon skulle tvingas att dansa så hon försvann iväg för att prata med lite stillsammare folk lite längre bort.
Ira, Phong, Noi och de andra studenterna här har haft det lite lugnt nu de senaste veckorna, men i juli börjar tentaperioden. Det är dussintal studenter sammanlagt som läser den 4,5 år långa utbildningen i koreanska här på universitetet för utlänningar. De kommer från Ryssland, Vietnam, Laos, Mongoliet och Kina och har kvalificerat sig genom att ha någon förälder som jobbar här i landet. De kan sen bli översättare på sina ambassader.

måndag 10 juni 2002

Nampo o fotbolls-VM

Ute är det blåsigt och regnigt och det märks att sommaren snart är på väg. Det blir allt varmare och fuktigare och regnen kommer allt oftare. Men fortfarande är det en del riktigt fina dagar, framförallt på förmiddagarna har det varit soligt och klart.
Måndag idag och jag är ledbruten och blåslagen efter att ha tampats med en koreansk häst igår Tillsammans med Marco från Kroatien och hans flickvän Noi från Laos åkte jag och Olof igår till Zoo där vi hyrde hästar en timme. Vi fick rida på ett stort gräsfält och det var roligt. Noi, som pluggar koreanska på universitetet här, tolkade så att vi kunde prata lite med hästkarlarna som var mycket imponerade av att se en tjej som kunde rida. Hästarna var fina och de är olika gåvor som den Store Ledaren fått genom åren framförallt från andra kommunistiska länder. Den jag red var fin, stor och vit men ganska otränad, kom från Östeuropa någonstans.
Det var soligt och varmt så efter ridturen bestämde vi att åka till Nampo. Det är hamnstaden där vi får vistas i hamnområdet tillsammans med alla internationella sjömän, samt vid en strand på andra sidan det sju kilometer långa West Sea Barrage. Vi åt lunch på restaurangen i hamnområdet och träffade på ett antal uttråkade turkiska sjömän som redan efter bara någon dag var frustrerade över att de inte fick lämna det lilla området i vilket det förutom en restaurang finns en liten affär (som liksom alla affärer här säljer allt och ingenting, det vill säga skor, kläder, konserver, sylt, stereoapparater, sprit och mycket annat men typ bara en av varje sak och ganska sällan det man vill ha) en liten bokhandel (böcker skrivna av den store ledaren samt några vykort) en affär med kappor, mössor och annat gjorda av hundpäls, ett biljardbord samt en gräsplan på vilken man kan spela volleyboll.
Det mulnade på men vi åkte ändå någon mil till den imponerande West Sea Barrage, en sju kilometer lång vall man byggt för att separera färskvattnet i en vik från saltvattnet utanför. Det är ett vackert byggnadsverk med statyer och stiliserade fiskmåsar och en fyr i form av ett ankare, men man har inte lyckats så bra med själva vallen så salt sipprar in mycket mer än man hade räknat med. Nästan över på andra sidan finns en liten ö på vars baksida det finns en strand för oss internationella. En liten del är sandstrand, resten är klippor som man har gjutit små betongterasser på. Det finns också en liten kiosk som säljer kakor, sprit och läsk samt självklart en vaktstuga för att hålla koll på oss, den här är dock ganska charmig eftersom det blivit ett ställe där lokala fiskare och tanter brukar sitta och prata.

Fotbolls-VM är i full gång och den thailändska sportkanalen visar tålmodigt match efter match till alla som vill se. Trots att ingen förstår kommentatorerna och trots att många liksom jag är måttligt sportintresserade är det en jättestor händelse här där inte så mycket annat händer. På invigningen kunde jag räkna till så många som 95 personer på klubben vilket borde vara alla som finns här endast med något litet undantag.
Mitt under fotbolls VM har jag tänkt på det där med nyheter. När ett land är så stängt som det här landet så är det sannerligen inte mycket som sipprar in. Jag börjar förstå vad som menas med mediebrus. Jag är helt övertygad att i Sverige så kan man tro att man inte följer några nyheter eller något om vad som händer men bara genom att råka höra vad folk pratar om på tunnelbanan eller se löpsedlarna när man väntar på bussen eller råka höra en ekosändning genom någons fönster när man ligger på gräsmattan och solar eller slå på teven för att se en videofilm mitt under Aktuellt så får man i sig en viss mängd omvärldsinfomation. Jag menar att det är svårt att inte få veta något överhuvudtaget och det är det jag aldrig insett förrän nu. I ett land där posten tar en månad ungefär räknas en Newsweek från april fortfarande som väldigt ny och jag undrar hur lång tid det skulle ta innan man fick höra talas om något verkligt stort skulle hända. Och då kan jag bara jämföra den tillgång jag har till nyheter genom att man pratar med någon som hört något genom ett mail eller genom att ha kommit hem från Kina med den tillgång som folket här har. Jag har hört att eliten här i huvudstan får ett nyhetsbrev där regeringen sammanfattat de viktigaste händelserna i världen med sin egen analys av det. De har också tillgång till den statliga tevekanalen. Det vanliga folket hör oftast inte om något som händer utanför landet och till och med mycket lite om vad som händer i andra delar av landet. Det tog ett par år till och med för de mest framstående att få veta att muren fallit i öst och för många är det fortfarande inte känt.

Vi blir mer och mer med ett hem fullt av prylar. En granne är på semester i två veckor och i utbyte mot att jag vattnar hennes blommor (har varit extremt dålig med det) så har vi fått låna hennes DVD-spelare. Så nu kan vi se de filmer vi köpte för knappa tio kronor styck i Beijing. Man får dock ha överseende med att en del av dem är fel film, andra är lite repiga och vissa bara är svartvita.
Mer prylar vi skaffat är ett kylskåp. En organisation som ska sluta sin verksamhet här hade auktion och i hård strid med chefen för den italienska statliga biståndsorganisationen, lyckades jag ropa in ett litet och smutsigt men dock kylskåp. Så nu kan man passa på att köpa både yoghurt och ost när det någon gång finns. Och glass också…
När man är ute och går och det är varmt känns det verkligen som diskriminerande att man inte får köpa glass. I vart och vartannat gathörn finns det glassförsäljare men vi får bara köpa en sorts glass i typ halvliterförpackningar som ibland finns i någon av de affärer vi får handla i.
Det där med affärer är intressant eftersom man får öva upp en skicklighet i att komma ihåg saker man behöver köpa eftersom plötsligt står man i en hotellobby och hittar den där diskborsten eller kackerlacksprayen eller grönsaksbuljongen man letat efter. Eller så hittar man de där skorna man letat efter mitt bland godiset i den lilla kiosken på stranden. Allt är möjligt. Jag skulle kunna fortsätta att berätta mer om den ”förbjudna” affären vi var inne i, men nu måste jag gå med disketten till Olofs kontor så jag hinner få det här ivägskickat innan han kommer hem.

fredag 7 juni 2002

Auktion

Jag har faktiskt tänkt på att skriva en bok, och när alla här undrar om jag fått något jobb än och vad jag gör hela dagarna säger jag faktiskt att jag skriver på en bestseller. Det är klart att det inte är tillåtet att skriva allt vad jag skriver, men jag tror att så länge jag för det första skriver på svenska och för det andra håller låg profil i övrigt så att de inte börjar snoka runt i lägenheten som de gör hemma hos Erick och andra. För visst är det annorlunda, jag brukar tänka att det är som att få den unika erfarenheten av att vara svart i Sydafrika innan 94 eller jude i Tyskland på 30-talet.
Igår var jag på en auktion som hölls av en NGO som ska lägga ned sin verksamhet. Köpte bland annat ett kylskåp, några stolar och en elektrisk fläkt. Ska hämta kylskåpet idag och hoppas att de städat ur allt fruset köttblod i frysfacket. Annars är det fredag idag och jag ser fram emot en ny intensiv helg. Fester, poolpartyn, utflykter och sportaktiviteter.

torsdag 30 maj 2002

Disneyland

Men jag har det faktiskt inte så illa alls här. Det jobbiga säger jag och alla som varit här länge är att det är tärande på lång sikt. Att det knappt finns något man får göra och att man är hänvisad till vårt lilla Disneyland. Men som sagt ännu så länge är det lugnt. Och trygg känner man sig i alla fall. Jag har fått frågan om vad det värsta man kunde hitta på i en park var och det är att prata med folk, det är därför vi och alla andra är kollade hela tiden. Vi kan ju säga något dumt om den store ledaren eller något bra om fienden (Förenta staterna) Men min koreanska är lika dålig som folks engelska så det skulle vara svårt att säga så mycket mer än hälsningsfraser

måndag 27 maj 2002

Redan jobbintervjuer

Det börjar snart bli lite rutin och vardag och det är ju intressant eftersom det nog inte finns så många andra sätt att vara i det här landet på. Rollen som biståndshustru är inte helt lätt. I synnerhet eftersom vi varken har kylskåp eller ugn vilket ju sätter koksbestyren på prov. Olof hade fått låna i början men så kom det någon chef och behövde det så han fick förtur. Nu väntar vi på att någon ska flytta härifrån så man kan köpa deras. Även bord, stolar och säng tycker jag vore bra. Det går faktiskt att köpa mer här än jag trodde, men det mesta som är importerat, vilket allt i de affärer där vi far handla är, är löjeväckande dyrt. Så kanske är det lite omotiverat att köpa ett enkelt kinesiskt kylskåp for över tusen dollar eller en ännu simplare resårmadrass för flera hundra…
Även här är det sommar for fullt, eller snarare var, men den motsvaras av svensk sommar. Det kommer att bli varmare och framförallt fuktigare. Men just nu är det bara perfekt. Så jag njuter verkligen av vädret innan temperaturen sen kommer att bli trettio, fyrtio grader med nittio procents fuktighet.
Förra veckan hade som tema jobbintervju. Det började på tisdagen då jag gick till ambassaden for att bli presenterad och de sa att de nog kan åstadkomma något för mig efter sommaren. Antingen ska jag få skriva en rapport om vilka biståndsinsatser Sverige gör här i DPR Korea med en analys av det. Eller så ska jag få ta hand om allt som rör de koreaner som skickas till Sverige på olika kurser, välja ut kurser, hitta folk som ska åka, förbereda dem på det, kontakta myndigheter och fixa det praktiska. Så vi far val se vad det blir.
Jag lämnade också mitt CV till några andra organisationer och dagen därpå fick jag komma på en intervju om ett sommarvikariat på halvtid. Det var ett simpelt sekreterarjobb men i tid passade det jättebra som ett första jobb. Men de sa att jag var överkvalificerad så jag fick det inte.
För att vara bara hemmafru är inte så kul i längden i synnerhet som jag ännu inte fått upp min hängmatta. Det finns inga kaféer, inga Tupperwarepartyn, inga välgörenhetsbasarer eller några andra sociala aktiviteter att syssla med. Jag tycker att det är ganska skönt att sitta och läsa och skriva, men i längden behöver jag träffa mer folk annat an på kvällar och helger. Så småningom blir det ju säkert långtråkigt att sitta på lekplatsen har nere i betongförorten.
Men jag sitter med i Diplomatklubbens festkommitté och på fredag börjar fotbolls-VM och då ska vi ha en fest for att fira det. Så idag är det möte igen for att bestämma med mat och priser till en tävling om att hålla på ratt lag. Det är lite märkligt att vi ska kunna se på fotbolls-VM när jag inte sett en enda nyhet på TV, tidningar, radio eller internet sen jag kom. Men några från klubben har varit i Kina och köpt en stor parabol som man förhoppningsvis ska kunna få in någon thailändsk eller laotisk sportkanal på. Men är det någon plats på jorden som man är långt bort från Sydkorea så är det nog har. Inga bilder eller texter därifrån tillåts har, det går inte att skicka brev eller vykort dit eller att ringa eller faxa, och vill man resa dit som utlänning måste man byta pass och mellanlanda i minst två andra länder.
På helgerna lever allt upp har i diplo-området. Det börjar på fredag kväll då alla går till klubben. Det är riktigt trevligt och avslappnat, gamla och unga och folk fram nästan varje liten del av världen. Jag och en afghansk tjej (hårdsminkad i kortkort så knappast någon talibanbrud) dansade järnet nästan hela kvällen. Andra spelar pool och resten minglar runt.
På lördag morgon åkte jag och Olof, med en serbisk kille Marco till den allmänna simhallen som är öppen for utlänningar en gång i veckan (enligt rykten for att det är just innan de byter vatten och gör veckostädningen) Det är en imponerande byggnad liksom mycket annat med en gigantisk läktare, stora kristallkronor och mosaiker och en pool med olympiska matt. Förutom vi var där några ryska affärsman och så tränades några småflickor i en sån där synkad dans där man bland annat har huvudet ned och fötterna upp.
Tillbaka hemma samlade vi ihop lite mat och åkte på picknick till en slags konstgjord sjö med Marco, hans flickvän Noj från Laos och Julien, en fransk kille. Att åka till den sjön tog ungefär en halvtimme och på vägen smygfotade jag genom rutan men jag vågade inte ta bilder for några på människor eftersom jag inte har något bra teleobjektiv. Det enda vi annars far ta bilder på är de vackra monumenten och andra planerade sevärdheter i stan. Det finns endast ett mycket litet antal stallen vi far åka till utanför Pjongan. Ett är den har sjön och annars finns det en hamnstad samt en nationalpark. Men vi hade en härlig dag där, dock utan att se något annat folk. Sen hann vi hem och byta om for att gå på en fest hos ett australiensiskt par dit alla ”yngre” har var bjudna. De var dock lite for influerade av koreansk tradition och erbjöd därför karaoke. Dock inte med koreanska sånger utan med bland annat ABBA som jag som svensk skulle få sjunga. Tackade nej och ingen annan ställde heller upp.
Igår söndag skulle Olof och några andra expats åka for att spela en fotbollsmatch som ordnats mellan dem och ett lag kinesiska studenter på en gigantisk fotbollsarena utanför stan. Jag och Noj från Laos skulle vara cheerleaders. Men det var inställt (som vanligt utan anledning) så jag och Olof åkte på upptäcktsfärd i Pjongan istället. Vi har en bil, men de accepterar inte annat an koreanska körkort så jag far inte kora den utanför diplo-området. Olof klarade provet i onsdags men har ännu inte fatt pappren. Vi bestämde att strunta i det och körde runt for att lära oss att hitta.
Pyongyang är en gigantiskt stor stad, inte for att det bor så mycket folk utan for att alla monument och breda gator tar så stor plats. Därför är det svårt (och dessutom mycket misstänkt) att vandra runt till fots. Man känner sig som en liten myra och det känns inte som man kommer någonstans. Jag ska försöka ta körkort så snart jag fått mitt permanenta visum och så snart jag lärt mig hitta. Det är också lite klurigt eftersom de inte har några trafikljus utan istället en uniformerad kvinnlig trafikpolis som gör en massa signaler (olika for bilar, bussar, trådbussar och sparvagnar) som man måste kanna till. Det finns en tunnelbana också, men eftersom vi inte far använda varken den eller någon av de andra allmänna kommunikationerna är det skönt att ha bil.
Det svåra med det har landet är att det i grunden inte finns något vi far göra, men att det sen finns ett par sällsynta undantag som man aldrig vet vilka de ar. Man blir därför jätteglad när det är något man får göra. Som att gå på Arirang-marknaden. Nu har den stängt ned men vi hittade att en del stånd som flyttat till en annan del av stan. På ena sidan gatan fanns det skyltar på engelska och de accepterade dollar så där fick vi gå. Köpte några kakor och en läsk och satt och tittade på folk.
Apropå pengar så får vi betala i dollar. I vissa affärer får vi gå till en kassa där rätt summa dollar växlas till sedlar i konvertibel won som vi sedan betalar med. Förutom den konvertibla wonen som vi bara får ha nu över Arirangfestligheterna men som annars fint folk har och får handla med i dollarshoperna, så finns det en vanlig folkets won som vi inte ens får lukta på. Det går två konvertibla won på en dollar, men säkert ett par hundra vanliga won.
Ja det blev ett långt inlägg. Nu ska jag gå ut i solen och gå en runda. Kanske ska jag trotsa alla vakter med ett leende och ta med han som spionerar på mig till en park…

måndag 20 maj 2002

En första inblick i det Förbjudna Landet

Jag är nu framme i Pyongyang sedan några dagar. Hade tur att få visum och flygbiljett som planerat i Beijing. Arirangfestivalen fortsätter till slutet av juni, men sedan igår har de dragit ned antalet flyg mellan Beijing och Pyongyang (enda internationella flygen till och från DFR Korea) från fem till två i veckan så nu är allt fullbokat.
Arirang är en slags massgymnastikuppvisning med dans och musikshow som man ordnar har i landet for att kompensera uppmärksamheten från fotbolls-VM i regionen. Själva uppvisningarna kostar 300 dollar så det är val lite saftigt, men vi har tillåtits att besöka marknadsstånden runt om arenan. Vi var där i lördags och det var häftigt. Kanske i första hand for de utlänningar som varit har länge var det en efterlängtad lyx att få röra sig fritt bland vanliga människor. Man sålde det mesta i de provisoriska stånden, alltifrån fint hantverk till importerad mat. Det fanns också ett flertal matserveringar vilket utökade vart utbud av restauranger med säkert 300 procent.
Jag har nu varit har i sex dagar och har hunnit träffa många trevliga människor från hela världen som jobbar har for FN eller for de olika enskilda organisationerna. Jag börjar bilda mig en uppfattning om hur det är på detta annorlunda ställe. Alla man möter säger just det att det inte går att jämföra det har med något annat ställe oavsett hur mycket de varit på de mest besynnerliga platser på jorden förr. Det kanske mest slående är allt är så hemligt och att det värsta brott en korean har kan göra är att prata med en utlänning (for vi är ju alla spioner som jobbar for det stora fiendelandet i väst)
Men landet är verkligen helt underbart vackert. Igår åkte vi på en utflykt med besök i några grottor och med en picknick. Vädret var perfekt och naturen var underbar. Men man kan ju så klart inte undgå att förundras över allt som Den Store Ledaren gjort. I grottan berättade guiden inte mycket om geologi utan mer om vilka formationer DSL hade sett i stalaktiterna när han besökt den. Hon berättade alltså om olika symboliska meningar som vi ska läsa in i dessa formationer for att folket ska starkas i sin vilja att bygga upp detta land. I PY är allting, möjligtvis med undantag av bostäderna de tillhandahåller till oss permanenta utlänningar verkligen utsökt luxuöst. Kulisserna i form av breda avenyer, fina hotell och restauranger, gröna parker och stora monument är verkligen imponerande. Men man far ju inte se allt…