Midsommar och varuhus

Ännu en måndag som jag är ledbruten efter en ridtur dagen innan, dock inte lika illa som förra gången. Började morgonen med en varm dusch, vilket betyder just väldigt varm. Ibland finns det nämligen inget kallvatten och vattnet i båda kranarna är skållhett. Eftersom vår toalett ständigt rinner, märker man det när man lyfter på toalocket och hela badrummet snabbt blir ett ångbad. Det är varmt och fuktigt att gå på toaletten och man bränner sig lätt i duschen, men det är nog ändå bättre än när det bara finns kallvatten eller det inte finns något vatten alls vilket händer vissa dagar.
Som ni säkert märkt så var det midsommar nu i helgen, så även på en så avlägsen plats som denna. Den svenska ambassadören är i Sverige, men B som är den andra halvan av ambassadpersonal såg till att prata med tolken som pratade med vakten som kunde låta oss använda residensets underbara trädgård. Förutom mig och Olof finns det sen inga fler svenskar så vi bjöd in Geir från Norge (hans australiensiska flickvän fick komma med också) Eigil, också från Norge , samt Karin med barn som är brasiliansk-svensk-italienska. Även någon dansk-polack samt två finska kvinnor var bjudna men de dök aldrig upp. Norrmännen ville fira med brasa på söndagen och vi med midsommarstång på fredagen så resultatet blev en kompromiss med picknick på lördagseftermiddagen. Det var jättebra med knäckebröd, sill, vegetarisk sushi, pizza och pastasallad och jag lärde barnen att binda blomsterkransar.
Senare på kvällen var det poolparty till Alisons ära då hon åker hem till Irland efter två år här. I väntan på att det kommer en efterträdare till henne vill de ha någon mer som jobbar på deras kontor så de frågade mig. Nu har jag många trådar ute för att få jobb, men kommer att lägga allt på is ett par veckor eftersom jag åker till Kina på torsdag. Det var många turer fram och tillbaka för att få det att stämma med Olofs procurement trip (veckolånga shoppingresor som alla här har till Beijing var 6e-12e vecka), ett eventuellt besök till DMZ (gränsen till Syd) och en erbjuden bilresa till Dandong (den fösta staden på andra sidan gränsen till Kina) Men nu har det hela löst sig så att jag lyckats få köpa en tågbiljett till Dandong (måste vanligtvis bokas minst en månad i förväg) och därifrån ska jag sedan ta mig långsamt till Beijing dit Olof kommer en dryg vecka senare. Vi åker sedan tillsammans till Inre Mongoliet en vecka innan vi flyger hem. Det ska verkligen bli skönt att få resa lite fritt och få göra lite som man vill.
I lördags hann vi också åka på en liten utflykt till Varuhus nummer ett. Framförallt i studiesyfte är det otroligt spännande att gå i de affärer som inte är dollarshoper eftersom man får en glimt av vad vanliga människor har tillgång till. Nu är det väl en sanning med modifikation eftersom det inte finns så många ”vanliga” människor här i huvudstaden. Jag har hört att man oftast har gjort något bra för partiet och får bo här där det finns varmvatten, el och mat som belöning, men i alla fall.
Varuhus nummer ett var häftigt. När de såg att vi steg in genom entrén sprang en kvinna fram och slog på all belysning i hela det stora varuhuset och en kvinna sprang framför oss för att hinna sätta igång rulltrappan innan vi hann fram till den. Det var fem våningar fullt med varor, men inte så mycket folk eftersom det mesta nog är för dyrt för att vara annat än prydnad i montrarna.
Till nummer ett får de ibland utlänningar som kommer, även om jag inte är helt säker på att man får gå in dit utan att vara del av en turistgrupp. Det är därför inte riktigt lika absurt som varuhus nummer två där vi var för någon vecka sen. När vi gick in där kom ingen och tände lamporna så det var lite halvskumt vilket ökade spänningen. Vi gick in lite försiktigt, beredda på att bli ombedda att gå därifrån. Men ingen stoppade oss så vi fortsatte långsamt och noggrant att titta igenom varenda monter på våning efter våning.
Priserna var helt vansinnigt absurda. Till exempel en ganska stor urna i keramik kostade sex won, vilket ju är billigt även med den konvertibla wonen som står i drygt två till en dollar. Men så fanns det till exempel nån slags syntetisk pläd med en tryckt tiger på (importerad från Kina) som kostade 1100 won! Så var det med en massa andra saker, antingen var det billiga eller jättedyra. Om man jämför med folkets won som står i tvåhundra till dollarn så är det väl priset på pläden lite mer rimligt, men då blir ju urnan enormt billig. Och hur billiga blir då inte tallrikarna för en halv won? Det var märkligt att två saker som jag tyckte verkade värda ungefär lika mycket hade en sån enorm prisskillnad. Jag har svårt att greppa prissättningen men det har väl folket här också.
För att få något slags folkets perspektiv så hörde jag häromdagen att pensionen är på trehundra lokala won per månad, ett kilo kött kostar lika mycket och ett ägg kostar 0,20. De lokalanställda på de utländska organisationerna här får en lön på trehundra dollar, vilket med den officiella kursen blir drygt sexhundra won. Men nu är verkligheten sån att de allihop är anställda som observatörer av staten. De får inte behålla en så stor del av lönen själva, men jag tror att de får behålla en liten del i dollar att handla i dollarshoper för att fortsätta vara lojala. I övrigt får de nog som alla andra i det här landet tilldelat sig bostad, kläder och matransonering samt lite fickpengar, allt enligt ett speciellt kategorisystem.
När vi var i Varuhus nummer två ville Olof köpa en sån där röd pionjärhalsduk som alla barn har, men de ville inte ta emot dollar. Så därför började vi samla på de leksakspengar man tryckt upp till Arirang och som vi får betala med nu i och med Arirangfestivalen (man kan få dem som växel i våra vanliga affärer och restauranger så att man slipper en eländig blandning av japanska, amerikanska, malaysiska och kinesiska mynt) och nu när vi kom till varuhus nummer ett kunde han köpa en sån halsduk för tre won. Jag hittade några coola saker som ett plastpussel med alla provinserna (såklart både i nord och syd) som jag ska köpa när jag samlat lite mer leksakspengar.
Det är mycket om pengar och priser, men jag är väl förstörd som vuxit upp i väst och lärt mig att inte tänka på annat. Men det är intressant att det inte bara är jag som har svårt att greppa vad saker och ting kostar, de officiella myndigheterna har heller ingen koll. Hörde att Fred sagt till att Internetcaféet som kostade femtio dollar per halvtimme var lite dyrt. Nu kostar det bara typ tio per timme vilket börjar närma sig de officiella priserna i Kina. Nu finns det i Kina en massa mycket billigare ställen, men jag hörde om ett i Beijing som exploderade då den var illegal.
För att fortsätta på temat olaglig affärsverksamhet så var vi och red igår igen. Efter att ha skickat tillbaka två hästar som var för små eller för oridna och bytt sinsemellan så fick jag ett otroligt vackert litet fullblod som var helt sagolikt. Men de blev nog lite besvikna på mig för att jag inte utnyttjade toppfarten, men jag lovade att komma och kapplöpa nästa gång. Eftersom det inte finns någon officiell hästuthyrning, så har Marco lyckats få oss att hyra de här hästarna på zoo, men det sker i hemlighet och det är också därför vi inte kan få rida ut dem i skogen. Men om vi köper ett par lådor öl kan vi säkert få rida ut nångång. Till en början ville de ha tjugofem dollar per timme men nu betalar vi tio vilket ju är rimligt eftersom det dels är bra och välskötta hästar och eftersom det säkert är många som måste betalas för att hålla tyst.
Annars fortsätter jag att utforska landet. I fredags var jag i en av mina parker och satt och skrev. På bänken bredvid mig satt en militär och bevakade mig länge. Jag brydde mig inte om det eftersom jag inte tycker att jag har något att dölja så jag låtsades som ingenting, jag börjar bli van vid att alltid ha folk som spionerar. Efter en stund satte han sig bredvid mig och började prata. Han talade till och med mindre engelska än jag talar koreanska, men med hjälp av gester och teckningar hade vi en mycket enkel konversation. Det kanske hade varit en alldeles vanlig händelse i vilket annat land som helst, men här var det så oerhört unikt. Jag hade en bok som jag ska börja lära mig koreanska ur och genom att det i den fanns meningar på både koreanska och engelska och vissa små ordlistor kunde vi peka på dem för att säga det vi ville. Nu var det ju inte helt lyckat eftersom den boken är gjord för amerikanska affärsmän som åker till syd och därför var dels orden inte av intresse eftersom det mest handlade om affärskoreanska och dels så var det kanske inte så lämpligt att alla exemplen kom från staden som det är förbjudet att tala om. Efter en stund gick han för att låna en väns engelskbok, men den var inte mycket bättre. Dels handlade det bara om den store ledaren vilket jag var lika ointresserad av som av att prata om häftapparater, dels var den ganska avancerad med nästan all text bara på engelska. Hur som helst så lyckades vi ganska bra och vi satt säkert och pratade i ett par timmar innan det var dags för mig att gå. Då hade jag fått reda på en hel del om honom, hans familj och hans framtidsdrömmar, vilket ju var intressant. Häromdagen sa någon att hemliga polisen säkert redan samlat ihop till en tjock fil om alla konstiga saker jag gör. Men ju mer jag är här, desto mer övertygad blir jag om att så länge man inte talar om politik öppet, vilket jag aldrig gör, så är det nog ingen större fara.
För visst gör jag saker man kanske inte får, men på ett ganska oskyldigt sätt. En dag var jag och Olof ute och körde i vår bil Cholima, som vi döpt efter en gammal koreansk mytisk häst som symboliserar framgång och snabbhet. Vi körde till utkanterna av stan och kom in på en slingrig och skumpig grusväg. Det gick inte att köra så snabbt och det gav ett bra tillfälle att titta på alla människor som bodde och arbetade där. Efter en halvtimme eller nåt kom vi fram till en marknad, vilket är en av de saker som klart och tydligt är absolut förbjudet för oss. Vi hann se en gammal kvinna som sålde cigaretter och öl utanför själva marknadsplatsen och folk som kom ut med kassar fulla med färska grönsaker (något vi alltid har svårt att få tag på) innan vi vände och körde därifrån.
Det finns säkert flera anledningar varför vi inte får gå på marknader. En viktig orsak är säkert att det matbistånd i form av matolja, mjöl och sånt som egentligen ska delas ut, säljs här. Andra orsaker är nog allmänt att kontrollera oss. Det är som med att köpa glass på gatan. Vi har dollar och ska alltså handla i dollarshoper. Att handla med folk på gatan är konstigt och den officiella förklaringen är nog att har vi ingen tolk med oss kan vi bli lurade. Annars är det nog så att det är förbjudet för folk i gemen att få tillgång till dollar. Man får ju tänka på att vår kurs är 1 dollar till 2 won, medan svartabörskursen är 1 dollar till ett par hundra won. Tänk då hur ruskigt mycket pengar det blir för den lilla tanten som säljer glass eller sallad. Dessutom är all privat verksamhet förbjuden, alltså ”finns” det inga marknader eller små glassförsäljare. Allt ska ju tillhandahållas av staten och då finns det ju ingen anledning att köpa och sälja saker. Marknaderna får vi alltså inte ens se och regeringen ser genom fingrarna med glassen nu när det är sommar och varmt. Jag tror att man skulle säga att det är utdelning och inte försäljning, möjligtvis mot en slags ransoneringskort.
Annars så börjar fotbolls-VM närma sig sitt slut. Såg matchen där Korea slog ut Spanien och blev mycket förvånad sen när det visade sig att några av de lokalanställda på FN hade sett matchen och var glada över resultatet. Men det visar ju dels vilken position de lokalanställda har i systemet här eftersom de tillåts se sånt, och dels visar det att de kan se att de i syd är deras släktingar mer än vad de en fiendemakt.