måndag 24 juni 2002

Midsommar och varuhus

Ännu en måndag som jag är ledbruten efter en ridtur dagen innan, dock inte lika illa som förra gången. Började morgonen med en varm dusch, vilket betyder just väldigt varm. Ibland finns det nämligen inget kallvatten och vattnet i båda kranarna är skållhett. Eftersom vår toalett ständigt rinner, märker man det när man lyfter på toalocket och hela badrummet snabbt blir ett ångbad. Det är varmt och fuktigt att gå på toaletten och man bränner sig lätt i duschen, men det är nog ändå bättre än när det bara finns kallvatten eller det inte finns något vatten alls vilket händer vissa dagar.
Som ni säkert märkt så var det midsommar nu i helgen, så även på en så avlägsen plats som denna. Den svenska ambassadören är i Sverige, men B som är den andra halvan av ambassadpersonal såg till att prata med tolken som pratade med vakten som kunde låta oss använda residensets underbara trädgård. Förutom mig och Olof finns det sen inga fler svenskar så vi bjöd in Geir från Norge (hans australiensiska flickvän fick komma med också) Eigil, också från Norge , samt Karin med barn som är brasiliansk-svensk-italienska. Även någon dansk-polack samt två finska kvinnor var bjudna men de dök aldrig upp. Norrmännen ville fira med brasa på söndagen och vi med midsommarstång på fredagen så resultatet blev en kompromiss med picknick på lördagseftermiddagen. Det var jättebra med knäckebröd, sill, vegetarisk sushi, pizza och pastasallad och jag lärde barnen att binda blomsterkransar.
Senare på kvällen var det poolparty till Alisons ära då hon åker hem till Irland efter två år här. I väntan på att det kommer en efterträdare till henne vill de ha någon mer som jobbar på deras kontor så de frågade mig. Nu har jag många trådar ute för att få jobb, men kommer att lägga allt på is ett par veckor eftersom jag åker till Kina på torsdag. Det var många turer fram och tillbaka för att få det att stämma med Olofs procurement trip (veckolånga shoppingresor som alla här har till Beijing var 6e-12e vecka), ett eventuellt besök till DMZ (gränsen till Syd) och en erbjuden bilresa till Dandong (den fösta staden på andra sidan gränsen till Kina) Men nu har det hela löst sig så att jag lyckats få köpa en tågbiljett till Dandong (måste vanligtvis bokas minst en månad i förväg) och därifrån ska jag sedan ta mig långsamt till Beijing dit Olof kommer en dryg vecka senare. Vi åker sedan tillsammans till Inre Mongoliet en vecka innan vi flyger hem. Det ska verkligen bli skönt att få resa lite fritt och få göra lite som man vill.
I lördags hann vi också åka på en liten utflykt till Varuhus nummer ett. Framförallt i studiesyfte är det otroligt spännande att gå i de affärer som inte är dollarshoper eftersom man får en glimt av vad vanliga människor har tillgång till. Nu är det väl en sanning med modifikation eftersom det inte finns så många ”vanliga” människor här i huvudstaden. Jag har hört att man oftast har gjort något bra för partiet och får bo här där det finns varmvatten, el och mat som belöning, men i alla fall.
Varuhus nummer ett var häftigt. När de såg att vi steg in genom entrén sprang en kvinna fram och slog på all belysning i hela det stora varuhuset och en kvinna sprang framför oss för att hinna sätta igång rulltrappan innan vi hann fram till den. Det var fem våningar fullt med varor, men inte så mycket folk eftersom det mesta nog är för dyrt för att vara annat än prydnad i montrarna.
Till nummer ett får de ibland utlänningar som kommer, även om jag inte är helt säker på att man får gå in dit utan att vara del av en turistgrupp. Det är därför inte riktigt lika absurt som varuhus nummer två där vi var för någon vecka sen. När vi gick in där kom ingen och tände lamporna så det var lite halvskumt vilket ökade spänningen. Vi gick in lite försiktigt, beredda på att bli ombedda att gå därifrån. Men ingen stoppade oss så vi fortsatte långsamt och noggrant att titta igenom varenda monter på våning efter våning.
Priserna var helt vansinnigt absurda. Till exempel en ganska stor urna i keramik kostade sex won, vilket ju är billigt även med den konvertibla wonen som står i drygt två till en dollar. Men så fanns det till exempel nån slags syntetisk pläd med en tryckt tiger på (importerad från Kina) som kostade 1100 won! Så var det med en massa andra saker, antingen var det billiga eller jättedyra. Om man jämför med folkets won som står i tvåhundra till dollarn så är det väl priset på pläden lite mer rimligt, men då blir ju urnan enormt billig. Och hur billiga blir då inte tallrikarna för en halv won? Det var märkligt att två saker som jag tyckte verkade värda ungefär lika mycket hade en sån enorm prisskillnad. Jag har svårt att greppa prissättningen men det har väl folket här också.
För att få något slags folkets perspektiv så hörde jag häromdagen att pensionen är på trehundra lokala won per månad, ett kilo kött kostar lika mycket och ett ägg kostar 0,20. De lokalanställda på de utländska organisationerna här får en lön på trehundra dollar, vilket med den officiella kursen blir drygt sexhundra won. Men nu är verkligheten sån att de allihop är anställda som observatörer av staten. De får inte behålla en så stor del av lönen själva, men jag tror att de får behålla en liten del i dollar att handla i dollarshoper för att fortsätta vara lojala. I övrigt får de nog som alla andra i det här landet tilldelat sig bostad, kläder och matransonering samt lite fickpengar, allt enligt ett speciellt kategorisystem.
När vi var i Varuhus nummer två ville Olof köpa en sån där röd pionjärhalsduk som alla barn har, men de ville inte ta emot dollar. Så därför började vi samla på de leksakspengar man tryckt upp till Arirang och som vi får betala med nu i och med Arirangfestivalen (man kan få dem som växel i våra vanliga affärer och restauranger så att man slipper en eländig blandning av japanska, amerikanska, malaysiska och kinesiska mynt) och nu när vi kom till varuhus nummer ett kunde han köpa en sån halsduk för tre won. Jag hittade några coola saker som ett plastpussel med alla provinserna (såklart både i nord och syd) som jag ska köpa när jag samlat lite mer leksakspengar.
Det är mycket om pengar och priser, men jag är väl förstörd som vuxit upp i väst och lärt mig att inte tänka på annat. Men det är intressant att det inte bara är jag som har svårt att greppa vad saker och ting kostar, de officiella myndigheterna har heller ingen koll. Hörde att Fred sagt till att Internetcaféet som kostade femtio dollar per halvtimme var lite dyrt. Nu kostar det bara typ tio per timme vilket börjar närma sig de officiella priserna i Kina. Nu finns det i Kina en massa mycket billigare ställen, men jag hörde om ett i Beijing som exploderade då den var illegal.
För att fortsätta på temat olaglig affärsverksamhet så var vi och red igår igen. Efter att ha skickat tillbaka två hästar som var för små eller för oridna och bytt sinsemellan så fick jag ett otroligt vackert litet fullblod som var helt sagolikt. Men de blev nog lite besvikna på mig för att jag inte utnyttjade toppfarten, men jag lovade att komma och kapplöpa nästa gång. Eftersom det inte finns någon officiell hästuthyrning, så har Marco lyckats få oss att hyra de här hästarna på zoo, men det sker i hemlighet och det är också därför vi inte kan få rida ut dem i skogen. Men om vi köper ett par lådor öl kan vi säkert få rida ut nångång. Till en början ville de ha tjugofem dollar per timme men nu betalar vi tio vilket ju är rimligt eftersom det dels är bra och välskötta hästar och eftersom det säkert är många som måste betalas för att hålla tyst.
Annars fortsätter jag att utforska landet. I fredags var jag i en av mina parker och satt och skrev. På bänken bredvid mig satt en militär och bevakade mig länge. Jag brydde mig inte om det eftersom jag inte tycker att jag har något att dölja så jag låtsades som ingenting, jag börjar bli van vid att alltid ha folk som spionerar. Efter en stund satte han sig bredvid mig och började prata. Han talade till och med mindre engelska än jag talar koreanska, men med hjälp av gester och teckningar hade vi en mycket enkel konversation. Det kanske hade varit en alldeles vanlig händelse i vilket annat land som helst, men här var det så oerhört unikt. Jag hade en bok som jag ska börja lära mig koreanska ur och genom att det i den fanns meningar på både koreanska och engelska och vissa små ordlistor kunde vi peka på dem för att säga det vi ville. Nu var det ju inte helt lyckat eftersom den boken är gjord för amerikanska affärsmän som åker till syd och därför var dels orden inte av intresse eftersom det mest handlade om affärskoreanska och dels så var det kanske inte så lämpligt att alla exemplen kom från staden som det är förbjudet att tala om. Efter en stund gick han för att låna en väns engelskbok, men den var inte mycket bättre. Dels handlade det bara om den store ledaren vilket jag var lika ointresserad av som av att prata om häftapparater, dels var den ganska avancerad med nästan all text bara på engelska. Hur som helst så lyckades vi ganska bra och vi satt säkert och pratade i ett par timmar innan det var dags för mig att gå. Då hade jag fått reda på en hel del om honom, hans familj och hans framtidsdrömmar, vilket ju var intressant. Häromdagen sa någon att hemliga polisen säkert redan samlat ihop till en tjock fil om alla konstiga saker jag gör. Men ju mer jag är här, desto mer övertygad blir jag om att så länge man inte talar om politik öppet, vilket jag aldrig gör, så är det nog ingen större fara.
För visst gör jag saker man kanske inte får, men på ett ganska oskyldigt sätt. En dag var jag och Olof ute och körde i vår bil Cholima, som vi döpt efter en gammal koreansk mytisk häst som symboliserar framgång och snabbhet. Vi körde till utkanterna av stan och kom in på en slingrig och skumpig grusväg. Det gick inte att köra så snabbt och det gav ett bra tillfälle att titta på alla människor som bodde och arbetade där. Efter en halvtimme eller nåt kom vi fram till en marknad, vilket är en av de saker som klart och tydligt är absolut förbjudet för oss. Vi hann se en gammal kvinna som sålde cigaretter och öl utanför själva marknadsplatsen och folk som kom ut med kassar fulla med färska grönsaker (något vi alltid har svårt att få tag på) innan vi vände och körde därifrån.
Det finns säkert flera anledningar varför vi inte får gå på marknader. En viktig orsak är säkert att det matbistånd i form av matolja, mjöl och sånt som egentligen ska delas ut, säljs här. Andra orsaker är nog allmänt att kontrollera oss. Det är som med att köpa glass på gatan. Vi har dollar och ska alltså handla i dollarshoper. Att handla med folk på gatan är konstigt och den officiella förklaringen är nog att har vi ingen tolk med oss kan vi bli lurade. Annars är det nog så att det är förbjudet för folk i gemen att få tillgång till dollar. Man får ju tänka på att vår kurs är 1 dollar till 2 won, medan svartabörskursen är 1 dollar till ett par hundra won. Tänk då hur ruskigt mycket pengar det blir för den lilla tanten som säljer glass eller sallad. Dessutom är all privat verksamhet förbjuden, alltså ”finns” det inga marknader eller små glassförsäljare. Allt ska ju tillhandahållas av staten och då finns det ju ingen anledning att köpa och sälja saker. Marknaderna får vi alltså inte ens se och regeringen ser genom fingrarna med glassen nu när det är sommar och varmt. Jag tror att man skulle säga att det är utdelning och inte försäljning, möjligtvis mot en slags ransoneringskort.
Annars så börjar fotbolls-VM närma sig sitt slut. Såg matchen där Korea slog ut Spanien och blev mycket förvånad sen när det visade sig att några av de lokalanställda på FN hade sett matchen och var glada över resultatet. Men det visar ju dels vilken position de lokalanställda har i systemet här eftersom de tillåts se sånt, och dels visar det att de kan se att de i syd är deras släktingar mer än vad de en fiendemakt.

måndag 17 juni 2002

Mer äventyr

Använder fortfarande Olofs emailadress även om de nu faktiskt öppnat ett Internetcafé här! Det är helt underbart sagolikt och jag borde tillbringa en massa tid där om det inte vore så att det var lite dyrt. Femtio dollar per halvtimme skulle ju bli en del i längden… Men det är klart, det är ett första steg förutom att jag inte tror att någon ännu haft råd att utnyttja det. Fred som är flyginstruktör och som vi köpte vår bil av har visserligen fått använda det, men han behövde inte betala eftersom det var för att teve skulle kunna filma honom till sina nyhetssändningar.
Annars går livet vidare och jag ska ännu en gång summera vad som hänt den senaste veckan. Hmm… jag är lite patetisk som sörjer Sverige som åkt ut ur fotbolls-VM, men Olof är glad eftersom Spanien gått vidare. Det är verkligen ganska fantastiskt det här med fotboll. Eftersom det inte finns så mycket annat att göra så har det verkligen blivit en stor grej. Att kommentatorerna pratar thai eller lao och att de visar reklam i halva rutan ständigt och jämt är ingenting för hundra nyhetstörstande, isolerade och halvt uttråkade människor. Fullt med folk som kanske aldrig sett en match i hela sitt liv, är nu fullt engagerade för att följa hur det går. Eftersom vi är en sån otrolig blandning av folk från precis hela världen, så är det alltid nån som kommer från det landet som spelar, eller kanske från ett grannland, så det blir väldigt personligt. Många går nog till klubben för att titta på fotboll för att man vet att alla är där så man kan prata lite före, under och efter matcherna.
Men allt är inte fotboll såklart. I synnerhet inte utanför diplomatområdet där säkert inte mer än ett mycket litet fåtal överhuvudtaget vet om att det existerar. Phong från Vietnam, som är student på universitetet här, har en bror i Syd som skickade honom två officiella VM-pins. Jag fick den ena och flera av de koreaner jag mötte tittade undrande över vad det var för något som det stod Korea på. Jag kunde självklart inte säga att det händer saker i den södra delen av landet som ni inte får veta och att fotbolls-VM är en större världshändelse än de stora gymnastikuppvisningarna Arirang.
Idag är jag inte lika ledbruten som förra måndagen eftersom vi inte var och red igår. Däremot är jag lite bränd efter en heldag på stranden i Nampo i lördags. Vi var tio stycken som åkte dit och igår kunde man se vilka de var genom att se vilka som såg mest rödbrända ut. Men det var trevligt, vi hade planerat att åka ganska tidigt, men som vanligt tog det ett bra tag innan alla kom iväg. Förutom NGO-folk, var det Ira från Kazakstan som är student här och två kinesiska tjejer som varken pratade engelska eller koreanska, men som sedan ett år tillbaka jobbar som karaokesångerskor på landets enda nattklubb på ett av hotellen.
På väg ut ur PY försökte vi köpa kol på några av de stora hotellen, men det fanns ingenstans. Körde den fina sex-filiga (i varje riktning) motorvägen där man möter många människor men få bilar och blev förbi-viftade i båda vägspärrarna. När vi kom fram till stranden lyckades Julien muta en av de koreanska vakterna med en stor flaska öl så att vi fick lite plankor så vi kunde grilla. Så badade vi bland måsar och fiskebåtar och Véronique hade Tai chi lektion för oss som var intresserade medan andra spelade volleyboll med några ryssar.
Igår skulle vi ha åkt och ridit med Marco och Noi, men Marco var sjuk, så vi tog med dem till en stor park i stan istället och softade lite där. Vi följde trumslagen och kom till en lite scen där hundratals människor trängdes. Framförallt var det kvinnor över sextio år, klädda i sina finaste silkesklänningar i silver, rosa och andra vackra färger, som dansade och sjöng. En del svartsjuka män sprang och letade efter sina fruar som dansat iväg med någon vilt främmande karl. Dessa skröpliga gamla tanter och gubbar, dansade som tokiga i timme efter timme, kanske med avbrott för lite operasång, det var helt otroligt att se. Noi blev rädd att hon skulle tvingas att dansa så hon försvann iväg för att prata med lite stillsammare folk lite längre bort.
Ira, Phong, Noi och de andra studenterna här har haft det lite lugnt nu de senaste veckorna, men i juli börjar tentaperioden. Det är dussintal studenter sammanlagt som läser den 4,5 år långa utbildningen i koreanska här på universitetet för utlänningar. De kommer från Ryssland, Vietnam, Laos, Mongoliet och Kina och har kvalificerat sig genom att ha någon förälder som jobbar här i landet. De kan sen bli översättare på sina ambassader.

måndag 10 juni 2002

Nampo o fotbolls-VM

Ute är det blåsigt och regnigt och det märks att sommaren snart är på väg. Det blir allt varmare och fuktigare och regnen kommer allt oftare. Men fortfarande är det en del riktigt fina dagar, framförallt på förmiddagarna har det varit soligt och klart.
Måndag idag och jag är ledbruten och blåslagen efter att ha tampats med en koreansk häst igår Tillsammans med Marco från Kroatien och hans flickvän Noi från Laos åkte jag och Olof igår till Zoo där vi hyrde hästar en timme. Vi fick rida på ett stort gräsfält och det var roligt. Noi, som pluggar koreanska på universitetet här, tolkade så att vi kunde prata lite med hästkarlarna som var mycket imponerade av att se en tjej som kunde rida. Hästarna var fina och de är olika gåvor som den Store Ledaren fått genom åren framförallt från andra kommunistiska länder. Den jag red var fin, stor och vit men ganska otränad, kom från Östeuropa någonstans.
Det var soligt och varmt så efter ridturen bestämde vi att åka till Nampo. Det är hamnstaden där vi får vistas i hamnområdet tillsammans med alla internationella sjömän, samt vid en strand på andra sidan det sju kilometer långa West Sea Barrage. Vi åt lunch på restaurangen i hamnområdet och träffade på ett antal uttråkade turkiska sjömän som redan efter bara någon dag var frustrerade över att de inte fick lämna det lilla området i vilket det förutom en restaurang finns en liten affär (som liksom alla affärer här säljer allt och ingenting, det vill säga skor, kläder, konserver, sylt, stereoapparater, sprit och mycket annat men typ bara en av varje sak och ganska sällan det man vill ha) en liten bokhandel (böcker skrivna av den store ledaren samt några vykort) en affär med kappor, mössor och annat gjorda av hundpäls, ett biljardbord samt en gräsplan på vilken man kan spela volleyboll.
Det mulnade på men vi åkte ändå någon mil till den imponerande West Sea Barrage, en sju kilometer lång vall man byggt för att separera färskvattnet i en vik från saltvattnet utanför. Det är ett vackert byggnadsverk med statyer och stiliserade fiskmåsar och en fyr i form av ett ankare, men man har inte lyckats så bra med själva vallen så salt sipprar in mycket mer än man hade räknat med. Nästan över på andra sidan finns en liten ö på vars baksida det finns en strand för oss internationella. En liten del är sandstrand, resten är klippor som man har gjutit små betongterasser på. Det finns också en liten kiosk som säljer kakor, sprit och läsk samt självklart en vaktstuga för att hålla koll på oss, den här är dock ganska charmig eftersom det blivit ett ställe där lokala fiskare och tanter brukar sitta och prata.

Fotbolls-VM är i full gång och den thailändska sportkanalen visar tålmodigt match efter match till alla som vill se. Trots att ingen förstår kommentatorerna och trots att många liksom jag är måttligt sportintresserade är det en jättestor händelse här där inte så mycket annat händer. På invigningen kunde jag räkna till så många som 95 personer på klubben vilket borde vara alla som finns här endast med något litet undantag.
Mitt under fotbolls VM har jag tänkt på det där med nyheter. När ett land är så stängt som det här landet så är det sannerligen inte mycket som sipprar in. Jag börjar förstå vad som menas med mediebrus. Jag är helt övertygad att i Sverige så kan man tro att man inte följer några nyheter eller något om vad som händer men bara genom att råka höra vad folk pratar om på tunnelbanan eller se löpsedlarna när man väntar på bussen eller råka höra en ekosändning genom någons fönster när man ligger på gräsmattan och solar eller slå på teven för att se en videofilm mitt under Aktuellt så får man i sig en viss mängd omvärldsinfomation. Jag menar att det är svårt att inte få veta något överhuvudtaget och det är det jag aldrig insett förrän nu. I ett land där posten tar en månad ungefär räknas en Newsweek från april fortfarande som väldigt ny och jag undrar hur lång tid det skulle ta innan man fick höra talas om något verkligt stort skulle hända. Och då kan jag bara jämföra den tillgång jag har till nyheter genom att man pratar med någon som hört något genom ett mail eller genom att ha kommit hem från Kina med den tillgång som folket här har. Jag har hört att eliten här i huvudstan får ett nyhetsbrev där regeringen sammanfattat de viktigaste händelserna i världen med sin egen analys av det. De har också tillgång till den statliga tevekanalen. Det vanliga folket hör oftast inte om något som händer utanför landet och till och med mycket lite om vad som händer i andra delar av landet. Det tog ett par år till och med för de mest framstående att få veta att muren fallit i öst och för många är det fortfarande inte känt.

Vi blir mer och mer med ett hem fullt av prylar. En granne är på semester i två veckor och i utbyte mot att jag vattnar hennes blommor (har varit extremt dålig med det) så har vi fått låna hennes DVD-spelare. Så nu kan vi se de filmer vi köpte för knappa tio kronor styck i Beijing. Man får dock ha överseende med att en del av dem är fel film, andra är lite repiga och vissa bara är svartvita.
Mer prylar vi skaffat är ett kylskåp. En organisation som ska sluta sin verksamhet här hade auktion och i hård strid med chefen för den italienska statliga biståndsorganisationen, lyckades jag ropa in ett litet och smutsigt men dock kylskåp. Så nu kan man passa på att köpa både yoghurt och ost när det någon gång finns. Och glass också…
När man är ute och går och det är varmt känns det verkligen som diskriminerande att man inte får köpa glass. I vart och vartannat gathörn finns det glassförsäljare men vi får bara köpa en sorts glass i typ halvliterförpackningar som ibland finns i någon av de affärer vi får handla i.
Det där med affärer är intressant eftersom man får öva upp en skicklighet i att komma ihåg saker man behöver köpa eftersom plötsligt står man i en hotellobby och hittar den där diskborsten eller kackerlacksprayen eller grönsaksbuljongen man letat efter. Eller så hittar man de där skorna man letat efter mitt bland godiset i den lilla kiosken på stranden. Allt är möjligt. Jag skulle kunna fortsätta att berätta mer om den ”förbjudna” affären vi var inne i, men nu måste jag gå med disketten till Olofs kontor så jag hinner få det här ivägskickat innan han kommer hem.

fredag 7 juni 2002

Auktion

Jag har faktiskt tänkt på att skriva en bok, och när alla här undrar om jag fått något jobb än och vad jag gör hela dagarna säger jag faktiskt att jag skriver på en bestseller. Det är klart att det inte är tillåtet att skriva allt vad jag skriver, men jag tror att så länge jag för det första skriver på svenska och för det andra håller låg profil i övrigt så att de inte börjar snoka runt i lägenheten som de gör hemma hos Erick och andra. För visst är det annorlunda, jag brukar tänka att det är som att få den unika erfarenheten av att vara svart i Sydafrika innan 94 eller jude i Tyskland på 30-talet.
Igår var jag på en auktion som hölls av en NGO som ska lägga ned sin verksamhet. Köpte bland annat ett kylskåp, några stolar och en elektrisk fläkt. Ska hämta kylskåpet idag och hoppas att de städat ur allt fruset köttblod i frysfacket. Annars är det fredag idag och jag ser fram emot en ny intensiv helg. Fester, poolpartyn, utflykter och sportaktiviteter.