Mer äventyr

Använder fortfarande Olofs emailadress även om de nu faktiskt öppnat ett Internetcafé här! Det är helt underbart sagolikt och jag borde tillbringa en massa tid där om det inte vore så att det var lite dyrt. Femtio dollar per halvtimme skulle ju bli en del i längden… Men det är klart, det är ett första steg förutom att jag inte tror att någon ännu haft råd att utnyttja det. Fred som är flyginstruktör och som vi köpte vår bil av har visserligen fått använda det, men han behövde inte betala eftersom det var för att teve skulle kunna filma honom till sina nyhetssändningar.
Annars går livet vidare och jag ska ännu en gång summera vad som hänt den senaste veckan. Hmm… jag är lite patetisk som sörjer Sverige som åkt ut ur fotbolls-VM, men Olof är glad eftersom Spanien gått vidare. Det är verkligen ganska fantastiskt det här med fotboll. Eftersom det inte finns så mycket annat att göra så har det verkligen blivit en stor grej. Att kommentatorerna pratar thai eller lao och att de visar reklam i halva rutan ständigt och jämt är ingenting för hundra nyhetstörstande, isolerade och halvt uttråkade människor. Fullt med folk som kanske aldrig sett en match i hela sitt liv, är nu fullt engagerade för att följa hur det går. Eftersom vi är en sån otrolig blandning av folk från precis hela världen, så är det alltid nån som kommer från det landet som spelar, eller kanske från ett grannland, så det blir väldigt personligt. Många går nog till klubben för att titta på fotboll för att man vet att alla är där så man kan prata lite före, under och efter matcherna.
Men allt är inte fotboll såklart. I synnerhet inte utanför diplomatområdet där säkert inte mer än ett mycket litet fåtal överhuvudtaget vet om att det existerar. Phong från Vietnam, som är student på universitetet här, har en bror i Syd som skickade honom två officiella VM-pins. Jag fick den ena och flera av de koreaner jag mötte tittade undrande över vad det var för något som det stod Korea på. Jag kunde självklart inte säga att det händer saker i den södra delen av landet som ni inte får veta och att fotbolls-VM är en större världshändelse än de stora gymnastikuppvisningarna Arirang.
Idag är jag inte lika ledbruten som förra måndagen eftersom vi inte var och red igår. Däremot är jag lite bränd efter en heldag på stranden i Nampo i lördags. Vi var tio stycken som åkte dit och igår kunde man se vilka de var genom att se vilka som såg mest rödbrända ut. Men det var trevligt, vi hade planerat att åka ganska tidigt, men som vanligt tog det ett bra tag innan alla kom iväg. Förutom NGO-folk, var det Ira från Kazakstan som är student här och två kinesiska tjejer som varken pratade engelska eller koreanska, men som sedan ett år tillbaka jobbar som karaokesångerskor på landets enda nattklubb på ett av hotellen.
På väg ut ur PY försökte vi köpa kol på några av de stora hotellen, men det fanns ingenstans. Körde den fina sex-filiga (i varje riktning) motorvägen där man möter många människor men få bilar och blev förbi-viftade i båda vägspärrarna. När vi kom fram till stranden lyckades Julien muta en av de koreanska vakterna med en stor flaska öl så att vi fick lite plankor så vi kunde grilla. Så badade vi bland måsar och fiskebåtar och Véronique hade Tai chi lektion för oss som var intresserade medan andra spelade volleyboll med några ryssar.
Igår skulle vi ha åkt och ridit med Marco och Noi, men Marco var sjuk, så vi tog med dem till en stor park i stan istället och softade lite där. Vi följde trumslagen och kom till en lite scen där hundratals människor trängdes. Framförallt var det kvinnor över sextio år, klädda i sina finaste silkesklänningar i silver, rosa och andra vackra färger, som dansade och sjöng. En del svartsjuka män sprang och letade efter sina fruar som dansat iväg med någon vilt främmande karl. Dessa skröpliga gamla tanter och gubbar, dansade som tokiga i timme efter timme, kanske med avbrott för lite operasång, det var helt otroligt att se. Noi blev rädd att hon skulle tvingas att dansa så hon försvann iväg för att prata med lite stillsammare folk lite längre bort.
Ira, Phong, Noi och de andra studenterna här har haft det lite lugnt nu de senaste veckorna, men i juli börjar tentaperioden. Det är dussintal studenter sammanlagt som läser den 4,5 år långa utbildningen i koreanska här på universitetet för utlänningar. De kommer från Ryssland, Vietnam, Laos, Mongoliet och Kina och har kvalificerat sig genom att ha någon förälder som jobbar här i landet. De kan sen bli översättare på sina ambassader.