Nampo o fotbolls-VM

Ute är det blåsigt och regnigt och det märks att sommaren snart är på väg. Det blir allt varmare och fuktigare och regnen kommer allt oftare. Men fortfarande är det en del riktigt fina dagar, framförallt på förmiddagarna har det varit soligt och klart.
Måndag idag och jag är ledbruten och blåslagen efter att ha tampats med en koreansk häst igår Tillsammans med Marco från Kroatien och hans flickvän Noi från Laos åkte jag och Olof igår till Zoo där vi hyrde hästar en timme. Vi fick rida på ett stort gräsfält och det var roligt. Noi, som pluggar koreanska på universitetet här, tolkade så att vi kunde prata lite med hästkarlarna som var mycket imponerade av att se en tjej som kunde rida. Hästarna var fina och de är olika gåvor som den Store Ledaren fått genom åren framförallt från andra kommunistiska länder. Den jag red var fin, stor och vit men ganska otränad, kom från Östeuropa någonstans.
Det var soligt och varmt så efter ridturen bestämde vi att åka till Nampo. Det är hamnstaden där vi får vistas i hamnområdet tillsammans med alla internationella sjömän, samt vid en strand på andra sidan det sju kilometer långa West Sea Barrage. Vi åt lunch på restaurangen i hamnområdet och träffade på ett antal uttråkade turkiska sjömän som redan efter bara någon dag var frustrerade över att de inte fick lämna det lilla området i vilket det förutom en restaurang finns en liten affär (som liksom alla affärer här säljer allt och ingenting, det vill säga skor, kläder, konserver, sylt, stereoapparater, sprit och mycket annat men typ bara en av varje sak och ganska sällan det man vill ha) en liten bokhandel (böcker skrivna av den store ledaren samt några vykort) en affär med kappor, mössor och annat gjorda av hundpäls, ett biljardbord samt en gräsplan på vilken man kan spela volleyboll.
Det mulnade på men vi åkte ändå någon mil till den imponerande West Sea Barrage, en sju kilometer lång vall man byggt för att separera färskvattnet i en vik från saltvattnet utanför. Det är ett vackert byggnadsverk med statyer och stiliserade fiskmåsar och en fyr i form av ett ankare, men man har inte lyckats så bra med själva vallen så salt sipprar in mycket mer än man hade räknat med. Nästan över på andra sidan finns en liten ö på vars baksida det finns en strand för oss internationella. En liten del är sandstrand, resten är klippor som man har gjutit små betongterasser på. Det finns också en liten kiosk som säljer kakor, sprit och läsk samt självklart en vaktstuga för att hålla koll på oss, den här är dock ganska charmig eftersom det blivit ett ställe där lokala fiskare och tanter brukar sitta och prata.

Fotbolls-VM är i full gång och den thailändska sportkanalen visar tålmodigt match efter match till alla som vill se. Trots att ingen förstår kommentatorerna och trots att många liksom jag är måttligt sportintresserade är det en jättestor händelse här där inte så mycket annat händer. På invigningen kunde jag räkna till så många som 95 personer på klubben vilket borde vara alla som finns här endast med något litet undantag.
Mitt under fotbolls VM har jag tänkt på det där med nyheter. När ett land är så stängt som det här landet så är det sannerligen inte mycket som sipprar in. Jag börjar förstå vad som menas med mediebrus. Jag är helt övertygad att i Sverige så kan man tro att man inte följer några nyheter eller något om vad som händer men bara genom att råka höra vad folk pratar om på tunnelbanan eller se löpsedlarna när man väntar på bussen eller råka höra en ekosändning genom någons fönster när man ligger på gräsmattan och solar eller slå på teven för att se en videofilm mitt under Aktuellt så får man i sig en viss mängd omvärldsinfomation. Jag menar att det är svårt att inte få veta något överhuvudtaget och det är det jag aldrig insett förrän nu. I ett land där posten tar en månad ungefär räknas en Newsweek från april fortfarande som väldigt ny och jag undrar hur lång tid det skulle ta innan man fick höra talas om något verkligt stort skulle hända. Och då kan jag bara jämföra den tillgång jag har till nyheter genom att man pratar med någon som hört något genom ett mail eller genom att ha kommit hem från Kina med den tillgång som folket här har. Jag har hört att eliten här i huvudstan får ett nyhetsbrev där regeringen sammanfattat de viktigaste händelserna i världen med sin egen analys av det. De har också tillgång till den statliga tevekanalen. Det vanliga folket hör oftast inte om något som händer utanför landet och till och med mycket lite om vad som händer i andra delar av landet. Det tog ett par år till och med för de mest framstående att få veta att muren fallit i öst och för många är det fortfarande inte känt.

Vi blir mer och mer med ett hem fullt av prylar. En granne är på semester i två veckor och i utbyte mot att jag vattnar hennes blommor (har varit extremt dålig med det) så har vi fått låna hennes DVD-spelare. Så nu kan vi se de filmer vi köpte för knappa tio kronor styck i Beijing. Man får dock ha överseende med att en del av dem är fel film, andra är lite repiga och vissa bara är svartvita.
Mer prylar vi skaffat är ett kylskåp. En organisation som ska sluta sin verksamhet här hade auktion och i hård strid med chefen för den italienska statliga biståndsorganisationen, lyckades jag ropa in ett litet och smutsigt men dock kylskåp. Så nu kan man passa på att köpa både yoghurt och ost när det någon gång finns. Och glass också…
När man är ute och går och det är varmt känns det verkligen som diskriminerande att man inte får köpa glass. I vart och vartannat gathörn finns det glassförsäljare men vi får bara köpa en sorts glass i typ halvliterförpackningar som ibland finns i någon av de affärer vi får handla i.
Det där med affärer är intressant eftersom man får öva upp en skicklighet i att komma ihåg saker man behöver köpa eftersom plötsligt står man i en hotellobby och hittar den där diskborsten eller kackerlacksprayen eller grönsaksbuljongen man letat efter. Eller så hittar man de där skorna man letat efter mitt bland godiset i den lilla kiosken på stranden. Allt är möjligt. Jag skulle kunna fortsätta att berätta mer om den ”förbjudna” affären vi var inne i, men nu måste jag gå med disketten till Olofs kontor så jag hinner få det här ivägskickat innan han kommer hem.