måndag 21 oktober 2002

Inte riktigt som man tänkt sig

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig, i synnerhet när det är sånt man kanske egentligen inte vill göra. Igår var det sondag och jag hade vidlyftiga planer på att tvätta och städa, något jag bara gör när det är absolut kris. Men det var lättare tänkt än gjort. I helgen har det varit 22 långa strömavbrott (faxen här på kontoret spottar ut en remsa varje gång den måste starta upp sig igen det är därför jag håller koll på antalet) och däremellan var det extremt låg eller extremt hög voltnivå, vilket ledde till att det nästan inte fanns något vatten (det kom lite droppande vid ett eller två tillfallen) så då är det inte så lätt att vara renlig. Som tur var fyller vi alltid några flaskor med vatten när det finns så att man kan ha att tvätta händerna och laga mat. Men att duscha eller tvätta golv och kläder hade jag inte nog till så jag hoppas att det kommer tillbaka idag.

Vatten och elavbrott gör att jag börjar bli rutinerad. på hotellet i Wonsan börjar jag alltid med att satta på varmvattenskranen och sätta i proppen i badkaret. När varmvattnet sedan kommer oavsett när under kvällen, natten eller morgonen, lyckas jag samla de få dropparna. Förra gången varande varmvattnet i åtta minuter så det blev bara lite bottensats, men den har gången varade det i hela 22 minuter vilket med lika mycket kallvatten fyllde nästan halva badkaret.

Den har gången var jag i Wonsan for att titta på det vattenprojekt Cesvi driver for Sidapengar i en industristad en timmes bilresa norr om Wonsan. på vägen dit blev jag återigen slagen av de underbara färger hösten ger. på hustaken i byarna vi såg på hall och även mitt på motorvägen torkade man grönt hö, röd chili och gul majs. Det var samma skarpa färger som de branta bergssidorna var målade i: grönt, rött och gult.

På vägen såg jag min första döda person här i landet också. Det var en kvinna som blev påkörd just innan vi kom fram. Skorna låg en bit bort och hon låg i en konstig ställning. En man kom fram och kollade andningen men då hon inte verkade ha någon tappade folk intresset och drog sig därifrån. några försökte dra och putta henne mot diket så att bilarna skulle kunna passera. En bit ifrån kvinnan körde vi förbi en man som var alldeles blodig i hela ansiktet. Han verkade helt galen och skrek och slogs med sig själv och verkade helt ha förlorat sig. Förmodligen blev han påkörd samtidigt som kvinnan och kände henne säkert...

Besöket till vattenprojektet som består i att bygga om hela vattenförsörjningssystemet i en mindre stad var intressant. Det var lite officiellt såklart och jag fick leda ett möte som bestod av stadsplanerare och vatsan-ingenjörer på högsta provinsnivå utan att jag visste vad jag skulle säga. Men sen blev jag visad runt bland pumpar och brunnar och försöker lära mig så mycket jag kan.

Annars vet jag inte vad jag har att berätta. Tillbringar som vanligt min ledig tid med att gå på Taekwondo och på middagar på alla nivåer. Sommarens poolpartyn har nu bytts ut mot mysiga hemma-hos-varandra-kvällar. Fördelen med att vi alla är så isolerade har och inte kan umgås med koreaner och att många inte har sina familjer med sig, är att alla haller sig till varandra.

I lördags hade vi pasta-och-film-kväll hos John och Naomi men det skulle ha varit en officiell välkomstmiddag for den nye (och den förste) brittiske ambassadören. Nu blev den dock inte av eftersom, av politiska skal mellan England och Nordkorea, så måste hans ankomst bli uppskjuten. Men det skulle ha varit en middag for tolv personer, varav jag var en av sex som inte kom från ambassaden, inte for att jag är så betydelsefull utan for att jag enligt John är så pratsam att jag kan få vilken tråkig middag som helst underhållande. Jag tar det som en komplimang.

Dagarna blir allt kallare, men ännu så länge har vakterna (som inte vaktar oss för vår säkerhet utan som ser till att inga koreaner kommer i närheten av oss för landets säkerhet) och trafikflickorna (söta tjejer som dirigerar trafiken istället for trafikljus) höstuniformer som är blå till skillnad från sommarens vita. på nattskiftet har vakterna dock börjat med sina vinteruniformer med pälskrage.

Det talas om Korea på BBC, någon kärnvapenaffär som uppdagats. Men så klart vet vi inte mer har inifrån, utan snarare tvärtom. Det är när man reser till frihetens Kina där det finns en uppsjö av medier som man far veta vad som händer i landet där vi bor och i resten av världen.

onsdag 9 oktober 2002

Fältbesök och skadad Cholima

Börjar känna att hösten är på vag, träden får alla möjliga vackra nyanser i gult och rött. Det är inte väldigt kallt ännu, men man bör ha en tröja i beredskap. Inomhus (bara hemma inte på kontoret) har de satt igång värmen och jag skulle föredra att de inte gjort det eftersom det blir varmt på ett unket satt. Jag har sällan värme på i Sverige eftersom jag föredrar att ha varma tröjor och duntäcke, men igår var det så varmt i sovrummet att jag svettades trots att fönstret var öppet.

Jag har nu jobbat har på Cesvi i över två veckor och saker och ting börjar falla på plats. Projektet jag ska ha hand om startar inte förrän den 1 november, men det är skönt eftersom jag då hinner förbereda en del innan. Jag läser in mig om Cesvi och om tidigare ars projekt och om regler for EU-stödda projekt. Och så försöker jag få en liten inblick i det Sida-stödda vatten-sanitets-projekt som jag också ska assistera i. Det är ett jättestort projekt som handlar om att renovera vattensystemet i en mellanstor stad, allt är väldigt försenat, beställt material har inte kommit från Kina och det är bråttom att få bygget färdigt innan vintern kommer.

Vattenprojektet har jag inte fatt åka och titta på ännu, men jag var på mitt första fältbesök förra veckan. Medvetet ville jag att det har första besöket bara skulle vara en första koll på hur det ser ut på dagisen vi ska stödja, vad de själva säger och vad de vill visa upp. Senare finns det tid for mer kritiska frågor.

Det tar bara tre timmar till Wonsan på den breda motorvägen jag berättat om tidigare. Den är visserligen lite skumpig på grund av skarvarna mellan betongblocken den bestar av istället for asfalt, men halls ständigt ren och fin av kvinnor som sopar och plockar ogräs där hela dagarna (de ser alltid så förfärade ut när det dyker upp en bil som stor dem i deras arbete). Eftersom tolk och chaufför aldrig vill börja jobba tidigare än nio så var det nästan lunch när vi kom fram och självklart skulle det inte gå att få något gjort innan klockan två. på grund av lite missförstånd kom inte den lokale FDRC-mannen (Flood Damage Reconstruction Commission är vara koreanska samarbetspartner som implementerar alla vara projekt) förrän vid tre. Fyra halvtimmeslånga besök senare var vi färdiga för dagen. Resten av dagen fick jag tillbringa på mitt hotellrum även om jag smet ut på en promenad längs stranden när ingen såg mig. Gjorde ett besök till ett dagis till nästa morgon innan vi behövde åka for att vara tillbaka till lunch.

Det kommer att bli svart att välja ut vilka tio institutioner av 225 som ska få mer hjälp an bara filtar och madrasser. De ser alla typ likadana ut, välstädade och fina, men med läckande tak, trasiga fönsterrutor och primitiva kök/badrum. Jag blev nog ganska förvånad över att standarden inte var lägre ändå, men det värsta är nog kylan, inomhus var det redan kallt trots att vintern inte börjat så när det blir minus 30 är det säkert inte helt kul att vara en två månaders bebis liggandes på golvet.

Andra saker som har hänt sen sist är att Olof åkt till Namibia och Angola för en månads kombinerad studiebesök/jobb/semesterresa. Helgen innan han åkte, åkte vi på en liten utflykt med Cholima (var lilla bil) till en sjö i närheten. I ett samhälle på vägen blev vi påkörda av en militärlastbil som rev upp hela sidan på Cholima och kastade iväg oss så vi landade bara någon decimeter från betongkanten ned till floden. Vi klarade oss utan skråmor, men jag blev nog lite chockad så jag sprang hela vägen till sjön for att be om hjälp. Hittade inte Marco och Noi, vara kroatisk/laotiska vänner, men däremot vår granne, den iranske militärattachén som körde mig tillbaka, hjälpte oss att ta bilen till närmaste partihögkvarter for utredning och körde mig tillbaka till sjön där jag till slut hittade Marco och Noi. Noi läser koreanska på universitetet så hon fick tolka så att vi kunde berätta var version av vad som hänt (det hade kommit partigubbar från Pyongyang som berättade for oss vad som hänt utan att ens fråga oss eller den andre chauffören) och sen lyckades vi ta hem bilen eftersom förutom det stora hålet och ena baklyktan så var hon oskadd. Olof gick på förhör nästa dag där de enades om att det var badas fel och han fick betala 30 dollar i böter. Nu står Cholima i garaget och jag undrar hur jag ska få tag på ratt reservdelar i Kina.

En roligare sak som hänt är att jag klarat första provet i Taekwondo så nu har jag fatt ett gult streck på mitt vita balte. Har börjat trana for provet som ska ge mig gult balte. Det är riktigt kul med Taekwondo mest for att det tränar smidighet, styrka, självförsvar och koordination på ett bra satt. Och man måste ju passa på när man har tillgång till en av världens bästa instruktörer.