Förändringens vindar

Det känns som om jag är här just i rätt tid, jag känner hur förändringens vindar blåser äntligen kommit till detta vindstilla land. Någon som varit här länge så att de har hänt mer de senaste tre månaderna än de senaste tre åren och den allra viktigaste händelsen är kanske Julireformen. Den går bland annat ut på att folkets löner har tiofaldigats i ett slag samtidigt som alla priser också gått upp till det tiodubbla. Folkets won närmar sig alltså den konvertibla wonen, även om det fortfarande återstår minst en lika stor reform till. Dessutom har folk nu för första gången fått börja betala pengar för el och vatten. Det statliga distributionssystemet som tidigare gav folk allt vad de kunde tänkas behöva, vilket medförde att lönerna bara behövde vara lite extra fickpengar, håller nu på att avveckla sig själv. De sägs att det som tog tio år i Kina, har införts här över en natt.
Det verkar också som om trycket lättat vad gäller influenser utifrån. En kille från en tysk NGO har varit i Syd tidigare, bland annat eftersom han håller på med Taekwondo, och han hade med sig musik därifrån som han spelar i bilen när de är ute i fält. Koreanerna han är ute med låtsas som om de inte förstår vad som sjungs, en undrade om det var på ungerska, men de tycker om det och spelar det om och om igen.
Men trots att saker och ting lättas upp tar det, och måste det få ta, tid. Fortfarande blir vi med all säkerhet skuggade och avlyssnade (en gubbe brukar på skoj beställa kaffe genom att prata med blomvaserna på restauranger eftersom han menar att det ju finns mikrofoner överallt) Chaufförerna som jobbar för oss utlänningar är ofta mycket högt utbildade, oftast på universitetet för utländska språk. De låtsas som om de inte förstår, men de flesta har varit med om något tillfälle då man ha sett igenom deras spel. Om man berättar något skämt mellan sig i bilen kan man smygtitta på chauffören genom backspegeln och ibland kan man se hur svårt han har att hålla masken. Någon berättade att han på franska sagt att de skulle svänga till höger, men översättaren hade inte hunnit översätta det förrän chauffören redan hade svängt. Jag hade en liknande erfarenhet med chauffören från SDC som hämtar mig utanför ambassaden och lämnar mig hemma i samband med mina engelsklektioner. Men vad ska man göra, vi är ju i många situationer hänvisade till officiell bil med chaufför eftersom det ju inte finns några kollektiva färdmedel och i praktiken inga taxibilar.
Jag sitter just nu på svenska ambassaden och jobbar med att bygga upp en databas för pressklipp om DPRK, ganska intressant både eftersom jag lär mig att göra en databas vilket jag aldrig gjort förr och eftersom jag lär mig om landet när jag ska läsa alla artiklar för att klassificera dem. Klockan fyra blir jag hämtad av ovan nämnda chaufför för att åka till SDC, den schweiziska statliga biståndsorganisationen, som ligger strax utanför diplomatområdet. Jag hade lektion med fyra koreaner igår och det var ganska tufft. De är högutbildade politikertyper som jobbar på SCD och på GAA, en tysk NGO som finns i samma hus, och är säkert mycket duktigare än mig när det gäller grammatik och sånt. Men de behöver träna konversation, vilket är svårt att få dem att förstå. En av dem är liasion officer (utsänd från jordbruks- eller utbildningsdepartementet att jobba som tolk på utländska organisationer) och han har mig under hård koll.
Idag skulle jag ha kört upp för mitt koreanska körkort, men tolken här på ambassaden hade inte tid att ta med mig dit idag och det är kanske tur eftersom jag inte pluggat vägmärkena eller trafikpolissignalerna. Sedan någon vecka tillbaka är det lite klurigt att köra i korsningar eftersom trafikpoliserna (alltid kvinnliga förutom i rondeller där de alltid är manliga) har någon slags sommarledighet. Det innebär att de är på plats, men inte mitt i korsningen utan i skuggan vid sidan om. Jag tror att de ska rapportera om det sker någon olycka eller nåt annars sitter de mest och tar det lugnt. Istället har man satt igång trafikljusen men eftersom det är så ovant kör alla bara rakt in i korsningarna och tutar allt vad de kan.
I måndags var jag och besökte kommittén för filmfestivalen. Lämnade in kompletterande material och anmälde Helena. De har fått nittio anmälda filmer och delegationer från 30 länder så det är ju inte så dåligt. Men de undrade om det finns någon mer inom filmindustrin i Sverige som vill komma med och känner ni någon kan ni ju säga till. Det är ju verkligen en cool chans. De tyckte också att vi skulle börja samarbeta, vilket ju alltid är intressant.
På kvällen gick jag på taekwondo igen och det är verkligen kul, vi har en lärare som skrattar konstant med mig och Naomi när vi försöker oss på alla omöjliga sparkar i alla olika riktningar. Killarna verkar fixa det mycket bättre, de kanske har det våldsamma i blodet. I lördags var det nationaldag, men vi såg inget särskilt i stan. Badhuset var stängt för oss, förmodligen eftersom det var högre prioritet på att folk tvättade sig. I söndags skulle hela taekwondogruppen (självklart bara utlänningar) ha åkt med vår lärare och hans familj på picknick, men av något skäl blev han tvungen att ställa in det så istället åkte vi till den konstgjorda sjön själva. Spelade volleyboll med några iranier, välte varandras båtar för att jaga det enda paret åror och grillade, hade med oss alldeles för mycket mat även om vi gett till läraren innan vi åkte så det fick badvakten och hans familj. Det var verkligen fint väder och på vägen hem såg jag fullt med koreaner som badade i floden. Sist vi var där hade det varit helt uttorkat, men nu fanns det ganska mycket vatten eftersom det har regnat ganska mycket på senaste tiden. Det blir nog en god skörd i år.