Redan jobbintervjuer

Det börjar snart bli lite rutin och vardag och det är ju intressant eftersom det nog inte finns så många andra sätt att vara i det här landet på. Rollen som biståndshustru är inte helt lätt. I synnerhet eftersom vi varken har kylskåp eller ugn vilket ju sätter koksbestyren på prov. Olof hade fått låna i början men så kom det någon chef och behövde det så han fick förtur. Nu väntar vi på att någon ska flytta härifrån så man kan köpa deras. Även bord, stolar och säng tycker jag vore bra. Det går faktiskt att köpa mer här än jag trodde, men det mesta som är importerat, vilket allt i de affärer där vi far handla är, är löjeväckande dyrt. Så kanske är det lite omotiverat att köpa ett enkelt kinesiskt kylskåp for över tusen dollar eller en ännu simplare resårmadrass för flera hundra…
Även här är det sommar for fullt, eller snarare var, men den motsvaras av svensk sommar. Det kommer att bli varmare och framförallt fuktigare. Men just nu är det bara perfekt. Så jag njuter verkligen av vädret innan temperaturen sen kommer att bli trettio, fyrtio grader med nittio procents fuktighet.
Förra veckan hade som tema jobbintervju. Det började på tisdagen då jag gick till ambassaden for att bli presenterad och de sa att de nog kan åstadkomma något för mig efter sommaren. Antingen ska jag få skriva en rapport om vilka biståndsinsatser Sverige gör här i DPR Korea med en analys av det. Eller så ska jag få ta hand om allt som rör de koreaner som skickas till Sverige på olika kurser, välja ut kurser, hitta folk som ska åka, förbereda dem på det, kontakta myndigheter och fixa det praktiska. Så vi far val se vad det blir.
Jag lämnade också mitt CV till några andra organisationer och dagen därpå fick jag komma på en intervju om ett sommarvikariat på halvtid. Det var ett simpelt sekreterarjobb men i tid passade det jättebra som ett första jobb. Men de sa att jag var överkvalificerad så jag fick det inte.
För att vara bara hemmafru är inte så kul i längden i synnerhet som jag ännu inte fått upp min hängmatta. Det finns inga kaféer, inga Tupperwarepartyn, inga välgörenhetsbasarer eller några andra sociala aktiviteter att syssla med. Jag tycker att det är ganska skönt att sitta och läsa och skriva, men i längden behöver jag träffa mer folk annat an på kvällar och helger. Så småningom blir det ju säkert långtråkigt att sitta på lekplatsen har nere i betongförorten.
Men jag sitter med i Diplomatklubbens festkommitté och på fredag börjar fotbolls-VM och då ska vi ha en fest for att fira det. Så idag är det möte igen for att bestämma med mat och priser till en tävling om att hålla på ratt lag. Det är lite märkligt att vi ska kunna se på fotbolls-VM när jag inte sett en enda nyhet på TV, tidningar, radio eller internet sen jag kom. Men några från klubben har varit i Kina och köpt en stor parabol som man förhoppningsvis ska kunna få in någon thailändsk eller laotisk sportkanal på. Men är det någon plats på jorden som man är långt bort från Sydkorea så är det nog har. Inga bilder eller texter därifrån tillåts har, det går inte att skicka brev eller vykort dit eller att ringa eller faxa, och vill man resa dit som utlänning måste man byta pass och mellanlanda i minst två andra länder.
På helgerna lever allt upp har i diplo-området. Det börjar på fredag kväll då alla går till klubben. Det är riktigt trevligt och avslappnat, gamla och unga och folk fram nästan varje liten del av världen. Jag och en afghansk tjej (hårdsminkad i kortkort så knappast någon talibanbrud) dansade järnet nästan hela kvällen. Andra spelar pool och resten minglar runt.
På lördag morgon åkte jag och Olof, med en serbisk kille Marco till den allmänna simhallen som är öppen for utlänningar en gång i veckan (enligt rykten for att det är just innan de byter vatten och gör veckostädningen) Det är en imponerande byggnad liksom mycket annat med en gigantisk läktare, stora kristallkronor och mosaiker och en pool med olympiska matt. Förutom vi var där några ryska affärsman och så tränades några småflickor i en sån där synkad dans där man bland annat har huvudet ned och fötterna upp.
Tillbaka hemma samlade vi ihop lite mat och åkte på picknick till en slags konstgjord sjö med Marco, hans flickvän Noj från Laos och Julien, en fransk kille. Att åka till den sjön tog ungefär en halvtimme och på vägen smygfotade jag genom rutan men jag vågade inte ta bilder for några på människor eftersom jag inte har något bra teleobjektiv. Det enda vi annars far ta bilder på är de vackra monumenten och andra planerade sevärdheter i stan. Det finns endast ett mycket litet antal stallen vi far åka till utanför Pjongan. Ett är den har sjön och annars finns det en hamnstad samt en nationalpark. Men vi hade en härlig dag där, dock utan att se något annat folk. Sen hann vi hem och byta om for att gå på en fest hos ett australiensiskt par dit alla ”yngre” har var bjudna. De var dock lite for influerade av koreansk tradition och erbjöd därför karaoke. Dock inte med koreanska sånger utan med bland annat ABBA som jag som svensk skulle få sjunga. Tackade nej och ingen annan ställde heller upp.
Igår söndag skulle Olof och några andra expats åka for att spela en fotbollsmatch som ordnats mellan dem och ett lag kinesiska studenter på en gigantisk fotbollsarena utanför stan. Jag och Noj från Laos skulle vara cheerleaders. Men det var inställt (som vanligt utan anledning) så jag och Olof åkte på upptäcktsfärd i Pjongan istället. Vi har en bil, men de accepterar inte annat an koreanska körkort så jag far inte kora den utanför diplo-området. Olof klarade provet i onsdags men har ännu inte fatt pappren. Vi bestämde att strunta i det och körde runt for att lära oss att hitta.
Pyongyang är en gigantiskt stor stad, inte for att det bor så mycket folk utan for att alla monument och breda gator tar så stor plats. Därför är det svårt (och dessutom mycket misstänkt) att vandra runt till fots. Man känner sig som en liten myra och det känns inte som man kommer någonstans. Jag ska försöka ta körkort så snart jag fått mitt permanenta visum och så snart jag lärt mig hitta. Det är också lite klurigt eftersom de inte har några trafikljus utan istället en uniformerad kvinnlig trafikpolis som gör en massa signaler (olika for bilar, bussar, trådbussar och sparvagnar) som man måste kanna till. Det finns en tunnelbana också, men eftersom vi inte far använda varken den eller någon av de andra allmänna kommunikationerna är det skönt att ha bil.
Det svåra med det har landet är att det i grunden inte finns något vi far göra, men att det sen finns ett par sällsynta undantag som man aldrig vet vilka de ar. Man blir därför jätteglad när det är något man får göra. Som att gå på Arirang-marknaden. Nu har den stängt ned men vi hittade att en del stånd som flyttat till en annan del av stan. På ena sidan gatan fanns det skyltar på engelska och de accepterade dollar så där fick vi gå. Köpte några kakor och en läsk och satt och tittade på folk.
Apropå pengar så får vi betala i dollar. I vissa affärer får vi gå till en kassa där rätt summa dollar växlas till sedlar i konvertibel won som vi sedan betalar med. Förutom den konvertibla wonen som vi bara får ha nu över Arirangfestligheterna men som annars fint folk har och får handla med i dollarshoperna, så finns det en vanlig folkets won som vi inte ens får lukta på. Det går två konvertibla won på en dollar, men säkert ett par hundra vanliga won.
Ja det blev ett långt inlägg. Nu ska jag gå ut i solen och gå en runda. Kanske ska jag trotsa alla vakter med ett leende och ta med han som spionerar på mig till en park…