torsdag 26 december 2002

Julfirande

Det knarrar i snön när jag går till jobbet på morgonen och jag får litekänslan av att vara på en skidort. Jag vet inte varför det känns som detsnarare an ett snöigt Stockholm eller vad som helst, men jag tror att detär for att det inte blir slaskigt. Gator och trottoarer blir skottade forhand, men de använder varken salt eller sand och det är for lite trafik föratt snön på vägarna ska smälta, därför glider bilarna runt på ett vitt ochglansigt istäcke.Det känns som om det gått jättelång tid sen sist, kanske eftersom helajulsäsongen tagit en dryg vecka istället för som i Europa närmare tvåmånader. Jag som inte brukar vara så mycket for jul annars har plötsligt iår blivit väldigt sentimental. Jag tror att tidigare har jag bara firat tvåolika sorters jular.Antingen har jag varit i Sverige och där börjar ju allt så lång tid i förvägdet är kommersiellt och köphysteri och alla ska vara så glada och allt skavara så mycket att man hinner tröttna när det väl blir julafton och sen ärdet mellandagar och inte ens då är det riktigt slut.Eller så har jag varit i länder där det varit en total avsaknad av alla sorters jultraditioner i kombination med varmt klimat och framförallt annatistället. Där har jag kanske intellektuellt sett vetat att det är jul mensaknar inget eftersom jag inte känner att det är jul.Men har i Pyongyang har det känts annorlunda. Det är kallt, snöigt ochklarblå himmel, samt en massa folk som pratar om hur de ska fira julen hemmamed sina familjer, men det finns inte en endaste girlang i någotskyltfönster, inte en endaste julmelodi spelas och köphysterin finns inteens i fantasin.Det var dags for både min och Olofs R&R, den vecka vi far åka iväg vartredje manad, det var mycket att göra på jobbet men vi kunde ta tre dagarsledigt och åkte förra lördagen till Kina där allt är precis så vanligt somjag tänker mig att det är överallt annars. Stannade i Beijing for förstagången och gjorde små utflykter därifrån, intensiv men bra minisemester ochvi hann äta mat från Ryssland, Italien, Libanon, Tibet och ThailandFörsta dagen gick vi på tehus, besökte tempel och museum samt träffadevänner. Nästa dag åkte vi till en by ett par timmar utanför Beijing for attgå på kinesiska muren. Det blev mer klättrande än vandrande eftersom mureninte var lagad just här och så snöade det friskt hela tiden. Efter att havarmt oss på en liten restaurang upptäckte vi att det inte skulle gå någonbuss på länge så vi började gå och försökte lifta. När det började mörknastannade en rallybil som lat oss åka med i sin följebil. Det var glanshaltpå vägarna så vi hade tur att var chaufför körde lugnt och bra, men vi fickständigt gå ut och knuffa på rallybilen som verkade ha väldigt olämpligadäck.De två sista dagarna agnade vi såklart åt att shoppa. Det var julskyltat ochadventsstämning och även om kineserna bara gör den kommersiella delen avjulen verkade de helt vara med på konceptet om en ljusets högtid mitt idjupaste vintern då man ska vara vänliga mot varandra.Handlade julklappar och mat, men det mesta tiden gick som vanligt åt attspringa runt och hitta alla konstiga saker vänner, jobbet eller vi självabehöver: gitarrsträngar, speciella eladaptrar, whiteboardtavlor,kackerlacksfällor, plastpluggar, etc. Och så åkte jag ut till IKEA för attköpa pepparkakor och glögg eftersom jag inte visste om jag skulle klara atthitta alla ingredienser.Om det på flyget ut hade varit fullt med utlänningar, var vi på flygettillbaka till Pyongyang de enda som varken var koreaner eller kineser ochdet började verkligen kannas tomt på folk. Men de som är kvar känner destostarkare att de vill umgås så det kanske tar ut varandra.Även på julafton behövde jag jobba men jag smet efter lunch och fixadejulfika till några vänner. Sen var det skandinavisk middag ihop med ettnorskt par och en svensk. Det var väldigt trevligt och det blev riktigt sentinnan vi kunde gå hem och läsa rim och öppna presenter. Jag fick bland annaten resa till Sydostasien av Olof så nu ska vi bara planera när vi ska åka.Även på juldagen gick jag till jobbet, men smet ännu tidigare for att lagamat till en stor julfest. Vi hade trott att det var 15-20 personer som varkvar men det kom över femtio även om långt ifrån alla kom från ettjulfirarland.Nu blir det snart nyår och ibland känns det som om det är fester hela tiden.Men jag tror att många och däribland jag själv överlever har just eftersomvi har varandra och for att vi har kul ihop, det hindrar oss från att blialldeles for galna. For det är ju som jag sagt inte ett vanligt"hard-ship"-land där det är krig och farligt utan ett långsamt nedsotande avvara hjärnor där verkligheten långt och vida överträffar diktens Kafka.På jobbet är jag inne i en vakuumfas eftersom flera NGOer blivit allvarligthotade av UD att de måste köpa alla fönster och filtar och allt annat debehöver för sina vinterprojekt från ett enda koreanskt företag till heltabsurda priser. De säger att det finns en ny lag som förhindrar import avallt som kan produceras i landet, vilket skulle kunna vara slutet på allbiståndsverksamhet har. Kvalitén är lag och priset högt så utan konkurrensmed Kina kan vi inte köpa något for något endaste projekt.En fransk NGO har helt lagt alla sina projekt på is fram till mitten avfebruari eftersom flera kollektivjordbruk ihop med de lokala myndigheternastulit hundratals ton cement. De visade alla upp fina högar med cementsäckarför fransmännen men under fanns det bara träställningar. Ett par dagarsenare hittades stridsspetsar utanför Jemen lika fint gömt bakomcementsäckar och ryktena säger att det är samma cementsäckar.Nu vantar vi bara på att EU-representanten ska komma tillbaka och redan uppallt eftersom vara projekt sponsras av EU och vi måste följa deras regler.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar