SARS

Nu återstår bara ett fåtal dagar i Pyongyang och jag inser att jag just nu när jag gör alla saker för sista gången, inser att det finns en hel del höjdpunkter med det här stället. Våren är i full blom och påminner mest om svensk högsommar, varannan dag soligt och varmt, varannan regnigt och grått, grönskan och ljuset är också precis detsamma. Och det vänner jag fått här kommer jag verkligen att sakna.

Som ni säkert hört talas om så härjar SARS i regionen och även om det inte finns några fall här i landet, har det nog drabbat Nordkorea hårdast eftersom koreanerna är så extremt paranoida. De utnyttjar också sin paranoia till att kontrollera sitt eget folk och oss utlänningar ännu mer. Gränserna är så gott som helt stängda både för folk och varor, men med tillräckligt starka skäl kan man ännu så länge som utlänning få resa ut, koreaner eller varor får varken resa in eller ut och för både turister och expats har det blivit i stort sett omöjligt att få visum.
Alla som reser från något land där det funnits misstanke om något SARS-fall, det vill säga till och med länder som Italien, måste följa karantänregler om tio dagar på ett sunkigt hotell i en håla en timme utanför Pyongyang och sedan tillbringa två veckor i Pyongyang utan några fältbesök eller kontakt med koreaner. Om man visar några symtom flyttas man till ett torftigt sjukhus där man dör en saker död oavsett om det var SARS man hade eller något annat. De flyg som fortfarande går härifrån åker fortfarande oftast via Beijing där flygplatsen inte är byggd for transit utan man måste stämpla in och sedan ut ur landet och därmed har man bevisligen blivit smittad och kan helt hindras att resa in hit. Om jag kommer härifrån på lördag, är det verkligen i sista stund. Ingen som fortfarande har kontrakt här vågar lämna landet med risk att aldrig komma tillbaka och hämta sina prylar.